Äppelgården Luggerud - Nordmarken i Värmland - FRED  NEDRUSTNING  KLIMABALANSE HISTORIE ARKEOLOGI POMOLOGI
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto: Herman Haasnoot
 
 
Bäckevarv – dagligt liv förr och nu
 
Av Sven-Olov Öqvist
 
Hemmanet Bäckevarv
Namnet på hemmanet är gammalt. Första gången det dyker upp i litteraturen är omkring 1540. Det stavades då Beckähuarffh. Det har sin upprinnelse i den bäck som går genom byn och alla dess krökar eller varv. Några av dessa kan ses ovanför bron på vägen söderut. Namnet har troligen viss norsk härledning Under årens lopp har namnets stavning ändrats ett flertal gånger. Bland annat har Beckehvarf och Bäckehvarf förekommit. Den södra delen av byn har sedan gammalt kallats Rud eller dialektalt som Ro. Det är ett fornsvenskt ord som betyder röjningsyta.
 
Hemmanet är en småbrukarbygd där den uppodlade marken från början odlades gemensamt. Efter laga skiftet omkring 1830 fick gårdarna i byn en mera fast form med klara ägogränser. Skogen delades upp så att de flesta gårdarna fick 2 skiften. Ett på Nordskogen och ett på Söskogen. Skiftena blev långa men smala. Ibland bara 15–20 meter. De gick från gårdarna och i väst-östlig riktning mot gränsen till Tvärdalen.
 
1800-tallskara av Bäckevarv
 
När lagfarter utfärdats fick gårdarna sina beteckningar och namn. Den odlade jorden utvidgades. Bebyggelsen utökades med hus och ladugårdar. Ett flertal finns kvar än idag även om de byggts på och moderniserats.
Befolkningen ökade vilket gjorde det blev svårt med försörjningen på många ställen. Dessutom härjade sjukdomar svårt i bygderna. Det har berättats att spanska sjukan och tbc krävde många offer på 1800-talet.
 
Förutom att taga sig fram till fots var hästen det enda transportmedel man hade tillgång till. Den har sedan länge haft en viktig funktion i bygden.där hästintresset varit stort. Det har fortsatt in på 1900-talet och fram till travets dagar.
 
I hemmanet fanns i början av 1900-talet ett flertal fina kärr- och släpvägar som tyvärr, liksom många gångstigar, vuxit igen eller blivit sönderkörda.
Den första större riksvägen över Bäckevarvsfjället är den vi idag kallar Karl XII:s väg. Det går att idag se vissa delar av den i Delesdalen där den bitvis är uppmurad. En annan del kan även ses söder E 18 mellan Jämnemon och Bratte backe.
 
Efter nämnda väg tillkom riksväg 9. Det är den väg vi idag kallar gamla vägen.Den gällde som huvudled fram till första delen på 1960-talet då E 18 byggdes.
 
En gammal kvarn har funnits i bäcken öster om Haget. Där pressar sig bäcken genom en smal bergsskreva och med några meters fallhöjd strömmar den ner i en mindare damm. Den har alltid kallats Kvarnehålet. En minddre bod och delar av kvarnstenen därifrån finns på Knusperud.
Den gården är mycket gammal och har anor sedan 1700-talet. På den tiden kallades gården Sloreby. Slor är beteckningen på en smal gräsmark längs kanten på en mosse som ofta står under vatten.
 
På 1800-talet dämdes Rudbäcken upp nedanför Åsen. Där uppfördes ett sågverk som var i drift en bra bit in på 1900-talet. Rester av dammen och sågverksfundamenten kan ses än idag. En hel del snickeriverksamhet bedrevs där. Bland annat lär chassier till bussar ha tillverkats.
 
I övrigt användes virket ur skogarna mest till husbyggnation och till brännved.
 
Men nu började även andra användningsområden för virket att dyka upp.Skogen fick ett större värde. Det norska skogsbolaget Saugbrugsforeningens uppköpare kom till byn och köpte skog och fastigheter såsom Västuga och Där Nere (där Tommy bor). Förmodligen till ett billigt pris.
 
På Sand bodde en inflytelserik person vid namn O Ersson som verkade haft det välbeställt. Han hade tydligen ett finger med i det mesta som rörde sig i Bäckevarv. Han syntes vara mån om att hans namn skulle synas även i kommande generationer. Hans initialer O E S kan ses inristade på många ställen. Man kan se dem på baksidan av milestolpen på gamla riks vägen samt på en sten vid Södra Sand. Om han själv huggit in texten på milstolpens framsida är okänt. Båda stenarna är dock daterade 1842.
 
Den snabba tekniska utvecklingen hade ännu inte gjort sitt stora intåg. Det mesta gjordes därför för hand och med hjälp av egenhändigt tillverkade verktyg. Det i sin tur gjorde att det blev en god kvalitet på många saker och som står sig än idag.
 
Kärva tider och ont om försörjningmöjligheter gjorde att ett flertal från Bäckevarv emigrerade till Amerika i slutet av 1800-talet och första delen på 1900-talet. Några återvände till Sverige efter några år där borta i väster. Som grabb tyckte man det var spännande att höra berättelser om de stora fälten på farmerna och hur man plöjde och harvade med jättestora hästspann.
 
Väckelserörelsen gick starkt framåt i bygderna liksom i Bäckevarv. Det var nog i huvudsak de frikyrkliga församlingarna Pingströrelsen och Missionsförbundet som fick de flesta medlemmarna. Det var mycket vanligt att bönemöten hölls i stugorna på kvällarna. Församlingspastorn kom och och talade. I bland blev det riktigt trångt på bänkarna i de trånga köken och rummen. Bänkar och bockar flyttades varje gång mellan de olika stugmötena. Efter mötet bjöds det alltid på kaffe med dopp.
 
I Bäckevarv fanns ett flertal samfälligheter. Det var markområden som avstyckats för att användas till den gemensamma verksamheten. Som exempel kan nämnas grusgropar på Bäckevarvsfjället och vid Grund i Rud. Marken runt sågen (Sågbacken) var även en sådan samfällighet. Gruset ur groparna användes till vägar och byggen m.m. Före vägförvaltningens tid var bönderna i byn ansvariga för skötseln av riksvägen. Samfälligheterna togs bort i samband med omarronderingen av Bäckevarv omkring 1990.
 
Fram till skiftet mellan 1800- och 1900-talet hade varje by eller rote en indelt soldat eller knekt. I Bäckevarv bodde han på Bostället intill nuvarande E 18. Hans namn var följdriktigt Bäck.
 
I hemmanet finns en hel del kulturhistoriskt intressanta objekt. Tyvärr har många försvunnit av olika anledningar. De har vuxit igen eller körts sönder av maskiner m.m.En flertal har dock blivit dokumenterade, fotograferats och bevarats för framtiden. Skogsvårdsstyrelsen med hjälp av lokala kännare gjorde 1995 en inventering i bygderna och sammanställde materialet. Det finns säkerligen tillgängligt för studier på biblioteket i Årjäng eller hos hembygdsföreningen. En del av de intressanta objekten kommer att beröras i något av de kommande kapitlen.
 
Sedan svunna tider har levnadsförhållandena i Bäckevarv byggt på levnadsformen självhushåll Det innebar att man fått leva på vad markerna och djuren gett i avkastning. Eget lönearbete förekom knappast. Dock kunde ett fåtal under vissa perioder tjäna som drängar eller pigor mot att få mat för dagen. I bästa fall kunde någon ensstaka krona utgå som ersättning för ett dagsverke.
 
Det innebar att man i liten utsträckning rörde sig med kontanta medel. De flesta portmonnäer var nog tomma och pengar på banken var säkert sällsynt.
När vi idag är i stort behov av kontanta medel så snart vi rör oss, är det svårt att förstå hur det kunde fungera förr. Att en liten gård på 3–4 hektar mark med 1 häst, 3–4 kor, 1 gris och några höns kunde livnära en familj med 2 vuxna och kanske 3 barn var en gåta. Det är helt omöjligt idag. Dock hade man förr förmågan att utnyttja alla möjligheter och lät ingenting förfaras. Ett hårt arbete från morgon till sen kväll var ett krav och att alla i hemmet hjälpte till.
 
I skördetider blev det extra slitsamt när säden skulle skäras med lie och bindas för hand.Även höskörden blev jobbig med allt vändande,såtande lastande och körning. Inte minst all skraplått på dikesrenar och myrängar tog sin tid. Det togs även lövkärvar av asp till foder.Allt skulle sparas för vinterbehovet. På sommaren gick korna på skogen och sökte bete.Varje bonde hade en egen bjälleko. Klangen i bjällrorna var olika så att varje hushåll kunde höra var dom egna korna uppehöll sig.
 
De tekniska hjälpmedlen var få i från början. Det måste ha varit ett stort framsteg när den hästdragna slåttermaskinen kom och blev vanlig i stugorna. Den besparade många timmars arbete med lien.
 
En annan stor framgång kom när den elektriska strömmen drogs genom byn på 1920–30-talet. Från början vardet bara två rostiga järntrådar som hängde i stolparna De gav inte mycket ström vilket innebar att längst söderut i Bäckevarv lyste lamporna svagt som månsken. Det var dock ett steg framåt och karbid- och fotogenlyktorna behövdes bara vid besök i ladugården.
 
Under de första årtiondena på 1900-talet ändrades bebyggelsen en hel del i hemmanet. Det som under långa tider hade varit enplanshus byggdes då på med en övervåning. Trappan upp lade man på utsidan i ett trapphus ofta oisolerat och med mycket fönster på övervåningen. Där satt man ibland under varma sommardagar och tog en kopp kaffe.
 
Ett återkommande problem som skapade mycket extraarbete var takbeläggningarna på husen. Många hade inte pengar till ett dyrt tegeltak. Därför lade man så kallade stecketak på bostadshusen och halmtak på uthusen. Stormar och annat dåligt väder kunde dock snabbt förstöra dessa så att det började droppa in. Då var det bara att börja lappa och laga. Så småningom började vissa plåtbeläggningar att synas på taken.
 
Möjligheterna till utbildning för ungdomen var begränsad Den inskränkte sig som regel endast till några få år i låg- och folkskola. Till en början bedrevs undervisningen i Tången i ett hus som låg strax söder om Missionshuset. Därefter flyttades skolan till Holmerud där eleverna fick gå 2 år i småskola och 4 år i folkskolan.
 
Någon högre vidareutbildning blev sällan aktuell. Det kostade för mycket. Dock kunde någon enstaka fortsätta på realskola i Årjäng.
I sammanhanget kan nämnas att det i början av 1900-talet bedrevs undervisning i småskola på Åsen i Bäckevarv där Elsa bor.
 
Ungdomsåren
Under 1940–50-talet fanns det mycket ungdomar i Bäckevarv. Trots avsaknad av mopeder, mobiltelefoner, datorer m.m. saknades inte fritidssysselsättningar. Vi träffades ofta och hittade på olika saker. Uteliv med mycket fysiska aktiviteter dominerade vilket även gjorde att de flesta höll sig friska.
 
I ”Hunnekroken” i Rössbyn fanns en enkel fotbollsplan som användes flitigt ett par dagar i veckan. Dit kom även ungdomar från andra byar. Det valdes 2 lag och sedan var det full fart långt fram på kvällen.
 
På vintern samlades vi på N:a Brandtjärns is där vi åkte skridskor och spelade bandy. Tjärnen brukade frysa tidigt och hade ofta fin blankis.
I sluttningen av berget söder om Bostället fanns en hoppbacke. Ett högt torn byggt i träden gav bra fart i överbacken. De bästa hopplängderna brukade ligga mellan 16–18 meter. Det var endast ett fåtal ungdomar som hade riktiga hoppskidor. Några ”vildhjärnor” hoppade dock med vanliga längd-skidor vilket ofta slutade med våldsamma fall i underbacken.
 
Vid några tillfällen anordnades tävling i backen med efterföljande prisutdelning. De bästa hopparna kom som regel från byar runtomkring.
I södra Rud hade vi en cirka 3 km lång terränglöpningsbana. Den utnyttjades flitigt. Broder Gert som hade långa ben var snabbast på den. Kanske lade han där grunden till att han några år senare blev landslagsman på 400 m.
På kortare sträckor var Arne i Västuga snabbast. Han var dessutom väldigt spänstig och hoppade över alla befintliga gärdsgårdar utan problem.
 
Kurt Flank blev en duktig längdhoppare och var av elitklass i Värmland.
Styrketräning förekom även. På logen i Västuga hängde romerska ringar och utanför på ladugårds-backen låg tunga stockar och stenar att lyfta på.
Ibland skulle det ”peckas pengar”. Då gällde det att man hade några 5-öringar. Tävlingen gick till så att den som låg närmast pinnen plocka upp alla 5-öringarna och skaka om dom i båda händerna som skulle var tätt slutna. Innan de släpptes ner på marken skulle han bestämma om han ville ha krona eller klave. När han kastat fick han behålla alla som hamnat med den sida upp som han bestämt.
 
De andra fick fortsätta på samma sätt i tur och ordning beroende på avståndsplaceringen vi kastet mot pinnen.
 
Vissa kvällar blev det kortspel uppe på kammaren hos Hugo i Nordstuga. Där spelades mest ”Rödskägg”.
 
Den som förlorade blev pikad och skratten blev många. Nere i rummet hos Carl var det ofta musikaftnar.
 
Carl var en mycket duktig pianist som ibland fick rycka in och spela i kyrkan när kantorn hade förhinder. När han spelade därhemma var det ofta någon som kompade på gitarr och det sjöngs många sånger ur gamla visböcker.
Den obligatoriska skolundervisningen var på den här tiden 6-årig. I Holmerud var det 2 år i småskola. Därefter 4 år i gemensam sal med samma lärare för alla klasserna. Som lärare hade vi mestadels Odhelius. Han var säkert duktig, men han hade hårda nypor som han flitigt använde när vi gjort något bus. Efter de åren fick man gå fortsättningsskola i det gamla skolhuset invid kyrkan i Holmedal.
 
Därefter fortsatte ”läsning” hos prästen Wallin och konfirmation i kyrkan. Det var den utbildning som de flesta fick med sig ut i livet. Någon enstaka fick möjlighet att fortsätta på realskola i Årjäng.
 
De första vintrarna under krigsåren var extremt kalla och snörika. De var nog bland de hårdaste på hela 1900-talet. I Bäckevarv låg snön meterdjup under flera månader och temperaturen pendlade stadigt mellan 15–30 minusgrader. På morgnarna var himlen klar och nästan grönblå. För att få en dräglig temperatur inomhus fick man elda nästan dygnet runt. Man såg kraftiga rökslingor som gick rakt upp från skorstenarna i husen. Under dessa vintrar gick det åt stora mängder ved som då var den enda uppvärmningsmöjligheten. Många skottade upp stora snövallar runt väggarna som isolering.
 
Annars ställde snömassorna till stora problem för väghållningen. I Bäckevarv hölls byvägen öppen med hjälp av hästplogar. Kraftig drivbildning och höga vallar gjorde det svårt att få träplogarna att hålla. Ibland återstod bara handskottning och det blev ett styvt jobb.
 
De stora snömängderna skapade dock ett idealiskt kälk- och slädföre på alla vägar. När någon i byn hade avlidit och skulle föras till den sista vilan på kyrkogården blev det med häst och släde. Anhöriga, grannar och vänner följde efter i korgslädar till en lång hästkortege. Ibland kunde det bära iväg i ganska hög fart. Men man ville kanske komma fort in i värmen från den bistra kylan utomhus.
 
När kistan med den avlidne fördes genom byn var det tradition att grannarna lagt ut ”barrosor”vid vägkanten utanför husen. De formades till runda ringar av granris och lades på båda sidor av vägen. Detta som en sista hälsning och ett tack till den avlidne.
 
Trots krig och elände ute i Europa kunde livet i Bäckevarv ändå fortgå utan allt för svåra levnadsförhållanden. En del händelser i vår närhet väckte dock uppmärksamhet och blev samtalsämne i byn. Vid ett tillfälle välte en lastbil på rv 9 i kurvan vid gamla smedjan. På flaket färdades en hel trupp med militärer. Vid olyckan kom en soldat under bilen och dödades.
 
Ett stort samtalsämne blev det när ett tyskt bombplan nödlandade på en mosse i Vännacka.
 
Den största glädjen och det stora samtalsämnet blev det dock när beskedet kom att kriget var slut och att fredsavtal slutits mellan de stridande parterna.
 
Folket i Bäckevarv
Under den första delen av 1900-talet var Bäckevarv ganska tätbefolkat. Antalet boende varierade mellan 70–80 personer. Alla hus hade fasta boende och det var liv och rörelse istugorna. Det var en i stort sett jämn åldersfördelning mellan gamla och unga. Någon störrein- eller utflyttning förekom inte annat än vid giftermål.
 
Hemmanet var välförsett med skickliga hantverkare av olika slag. Här fanns ett flertal skickliga snickare och timmermän. Det fanns murare och elektriker. Ej att förglömma smeden Sofus som hade sin smedja vid rv nr 9. Det var en stor och fryntlig man med kraftiga mustacher. Han smidde hästskor, järnskoningar och kälkmedar med bravur.
 
Aron på Luggerud (där Gunilla bor) ägnade sig bland annat åt torvbrytning. Grundstenarna till hans torvströhus syns än idag vid Lämmemyren. Föjer man den vi idag kallar "Folkes väg" upp till kraftledningen syns stenarna till höger i myrkanten. Torvbrytning förekom även i Knusperudsmossen. Där var det Johan på Åsen som var verksam.
 
Bäckevarv hade även en skicklig korgmakare. Det var Ener-Olle som bodde Där Sö (söder om Haget). Han gjorde mängder av vedbärare och stora s.k. Skrynekorger. Ofta såg man Olle när han drog i väg med stakekälken för att leta upp någon lämplig tall till korgmaterial. Enligt Olle var det svårt att hitta rätt material. Sedan var det ett tungt arbete att få hem de färska tallkubbarna. Jag minns att jag som grabb hjälpte honom att draga hem ett sådant lass i djupsnön. Kom man in i köket hemma hos Olle var fullt med tallspånor och enekäppar över hela golvet.
 
Den yrkesskicklighet och uppfinningsrikedom som fanns i byn var till stor hjälp i vardagen. Man hjälpte varandra med olika problem. Mycket gott hantverk gjordes i trä och skinn. Det var inte som idag att man åkte till affären och handlade det man behövde.
 
Kvinnorna i byn fick som regel dra det tunga lasset med hushållet och barnen. Även ladugårdsbestyren med matning och mjölkning föll ofta på deras lott. Det slet hårt på kroppen hos många. Trots detta fick de några stunder över för handarbete med stickning och sömnad. När man kom in i någon stuga på kvällarna satt ofta mor i huset i full fart med stickningen av vantar eller strumpor.
 
Även en del kvinnor hjälpte till med sysslor på annat håll. Där kan nämnas Anna på Jörle som var en duktig kokerska och matlagerska. Hon blev ofta anlitad för att ordna matlagningen i samband med begravningar och bröllopp. Hon hade en erkänd förmåga att ordna god och riklig mat även om det var knapert med råvaror. Hon anlitades även ofta i samband med höstslakten hos många. Hon var specialist på syltor och korvar av olika slag. På bönehuset i Tången skötte hon alltid om kaffekokningen.
 
Hjälpsamheten och omtanken om andra har varit framträdande hos många i Bäckevarv. Bland annat kan nämnas de goda insatser som gjordes för storstadsbarn på 1930-talet. Under de åren var det för många kärva tider i större städer. Ofta kom barnen av olika skäl i svårigheter hos en del familjer. Barnavårdsmyndigheterna sökte därför fosterhem i landet för de som drabbats hårt. När familjer i Bäckevarv fick kännedom om detta beslöt man sig för att taga hit några av dessa barn och ge dem ett gott fosterhem.
 
Författaren tillhör själv den skaran. Det är ingen tvekan om att dessa barn under sin ungdom fick en god och omsorgsfull uppväxttid i Bäckevarv. De familjer som gjorde dessa insatser är värda ett stort tack.
 
Krigsåren
Tyskarnas anfall mot NORGE i april 1940 kom att i hög grad påverka livet även i Bäckevarv. De första dagarna efter den tyska invasionen kom en strid ström av flyktingar på gamla rv 9 från nabolandet i väster. De kom till fots, på cykel eller med hästekipage. Ibland hela familjer men det stora flertalet var äldre samt kvinnor och barn. Folkströmmen som varade i flera dagar drog iväg österut mot Årjäng där torget snabbt blev överfullt av folk. Många av oss som var skolbarn vid den tiden förstod väl kanske inte alltid allvaret i vad som höll på att ske. Men både av rädsla och nyfikenhet samlades vi på det stora mjölkbordet där vägen mot Rud ansluter till gamla riksvägen. Vi tittade storögt på folkströmmen där några ibland ropade att ”Nå kommer tyskerne etter oss”.
 
Vi hade hört på knastriga radioapparater om de stora krigshändelserna i Europa. Men kunde det hända här hos oss?
 
Vid några tillfällen hördes kraftiga dunsar och mullrande ljud västerifrån. Det sades att det kom från bombkrevader i Horten eller olika platser i Oslofjorden.
 
Vardagslivet i Bäckevarv förändrades på många sätt. Bland annat beordrades om total mörkläggning. Det spikades skivor, mattor och presenningar i ramar som sattes för alla fönster. Inget ljus fick sippra ut. Under mörker fick man endast använda avskärmade lyktor och ficklampor.
Allmän mobilisering beordrades i landet. Det innebar att stora mängder militärer beordrades ut i fält efter gränsen mot Norge. Så även till Bäckevarv. Först kom ett antal myndiga befäl och inspekterade gårdarna i byn. De krävde att få disponera alla lediga rum i husen till förläggning åt militären. Bara efter någon dag fylldes dessa snabbt med soldater.
 
Även i stallar och ladugårdar krävdes plats för inkvartering av hästar. Vissa markområden utnyttjades för militära ändamål. Vid Grund förlades hästar och vagnar av olika slag. Det var spännande för en ung pojke att efter skolan bege sig dit för att få rida en häst ner till Rudbäcken för att vattnas.
Vid Grund iordningställdes även en skjutbana.Vissa rester syns än idag av verksamheten. Man sköt där med vattenkylda kulsputor, karbiner och gevär modell 1896. Där fick man provskjuta vapen för första gången i sin ungdom.
På Rössbymon i närheten av där pallfabriken ligger hade militären sin tross och utspisning. Där kunde man få jättegod ärtsoppa.
 
Den militära maten var väl inte alla gånger särskilt god och tillräcklig. Därför sökte sig soldaterna lite variation i kosten. På kvällarna kom de till gårdarna i Bäckevarv och ville köpa kaffe. Till detta ville de helst ha klengås som var mycket uppskattad. Betalningen för detta var frivillig och efter förmåga men som regel betalades 50 öre för en portion.Vissa kvällar kunde det komma 10–15 mannar för att köpa fika. Då gällde det för mor i huset att ha tillräckligt med ”kaka”, vilket ofta innebar att hon fick baka varje dag.
 
När soldaterna gick till gårdarna på kvällarna var dom alltid tvungna att bära med sig sina vapen. De fick dock inte ta med sig dessa in i husen. Gevären ställdes därför upp runt husväggarna mellan brädläktorna. Ibland såg det ut som huset var hytterst välbevakat.
 
De flesta av militärerna som var förlagda i Bäckevarv kom från östra och norra Sverige. De som kom från Gästrike-Hälsinge regemente ansågs vara trevliga mannar. De benämndes ofta som ”hälsingarna.”
 
Eftersom tiden gick byttes manskapen ut i förläggningarna och det kom folk från andra delar av landet. Av naturliga skäl knöts många vänskapsband mellan ortsbefolkningen och militären. Många av dessa levde kvar långt efter krigets slut.
 
Av naturliga skäl sökte mannarna kontakt med bygdens flickor. Romanser och kärlek uppstod vilket i några fall resulterade i giftermål och att några flickor försvann till andra delar av landet. Det blev inte alltid så uppskattat av bygdens grabbar.
 
Kriget medförde att en rad inskränkningar och ransoneringar infördes i hela landet. Svårast blev det nog för de som bodde i städerna. Vi som bodde på landet i Bäckevarv drabbades även men inte på samma sätt. Här fanns ju tillgång på mjölk, ägg, smör, mjöl och potatis så ingen behövde egentligen svälta. Ibland kunde även en gödkalv eller en gris slaktas. Det var dock en typ av anmälningsplikt när slakt skulle ske.
 
För inköp av andra basvaror krävdes dock ransoneringskort. Dessa utfärdades av Kristidsmyndigheten och var försedda med ett antal kuponger som skulle räcka en längre tid. Ombud och ansvarig för utdelning i Bäckevarv av dessa blev husfadern där hemma på Jörle. Det i sin tur medförde att den unge skolpojken ibland fick hjälpa till med utdelningen. Man kunde både se och höra att man var efterlängtad när man kom med korten. Då var det säkert tomt i skafferiet.
 
Behovet av olika varor varierade. Det hände ofta att det frågades om någon var villig att byta kort. Kafferansonen var liten och många ville byta mot matfett och liknande. Samma var det med tobaksransonen som inte räckte till gubbarnas snusbehov.
 
Tillgången på kläder var dålig. För många var det vadmal och hemstickat som gällde. På några gårdar hade man får som gav ull att karda och spinna. Ofta såg man de äldre kvinnorna syssla med ullen medan de yngre stickade strumpor och vantar.
 
Det var mest militära fordon att se på vägarna. Endast ett fåtal civila bussar och lastbilar kunde man se. Personbilar var sällsynta och då mest taxi och ambulanser.
 
Bensinen var strängt ransonerad. Den behövdes för militärt bruk. Likadant var det med bildäck och de som fanns var av dålig kvalitet. Även cykeldäck var en bristvara och punkteringar var vanliga. För Bäckevarvsborna var det Årjängsbussen, hästskjutsar eller cykel som gällde som transportmedel.
De som gick i skolan fick åka buss. Det var en gammal International av förkrigsmodell, som ägdes av Waldemar Blom och gick en daglig tur fram och åter från Bäckevarv-Selen-Holmerud-Fölsbyn-Årjäng. Skolbarnen samlades på morgonen i ”Sandegata” där bussen hämtade och steg av vid Hörnet i Holmerud. Därifrån blev det att gå upp till skolhuset. Bussen var gengasdriven och hade ett stort aggregat baktill som eldades med vedknubb. På taket fanns ett stort takräcke. Där hade Waldemar laddat upp med en rad vedsäckar. Ibland måste bussen stanna för påfyllning av bränslet. Vi skolungar lärde oss snart hur det skulle göras. Vi kivades ibland om att komma först upp på taket och få fatt på en säck. Waldemar som var ganska omfångsrik skrattade och var glad för att han själv inte behövde klättra upp. Bussen medförde all slags gods efter färdvägen och det blev mycket av och pålastning.
 
En del gods var särskilt viktigt. I början av varje månad stod ett flertal ”gubbar” efter vägen och väntade på morgonbussen. De följde inte med på resan utan talade bara några ord med Waldemar och överlämnade en liten brun bok.
 
Dagen efter stod samma ”gubbar” och väntade på eftermiddagsbussen. Den medförde då ett flertal bruna paket. När vi ungar skulle hjälpa till och överlämna paketen till ”gubbarna” ”kluckade” innehållet betänkligt.
 
Efterkrigsåren
Under de närmaste åren efter krigets slut började många gamla seder och bruk i Sverige att förändras. Den svenska industrin fick stor nytta och draghjälp när uppbyggnaden påbörjades av de krigshärjade länderna i Europa. Utvecklingen ökade snabbt, vilken gav en höjd levnadsstandard. Det kunde märkas på olika sätt även här hemma i det lilla småbrukarsamhället.
 
Man började sälja produkter från jordbruket såsom smör, ägg och potatis och framför alt mjölk. På morgnarna såg man hur någon från varje hushåll släpade iväg med stora mjölkspannar fram till mjölbordet vid riksvägen. Därifrån fraktades den till Årjängs mejeri med Levins mjölkbil. Den återkom på eftermiddagen med skummjölk som gick till spädkalvarna i ladugården. Även om priset för mjölken var lågt gav det kontanta medel till andra behov.
Det förekom även en del mindre avverkningar av skog. De gjordes för hand med hjälp av såg, yxa och barkspade. Det var ett slitsamt jobb men gav några kronor till huggare, körare och skogsägare.
 
Genom tillgången på kontanta medel kunde man skaffa nya och bättre redskap till jordbruket m.m. Man kunde med beundran få se någon hästdragen självbindare för spannmål köras på åkrarna i Bäckevarv.
På höstarna efter skörden vidtog tröskningen. Då drog tröskarlaget från gård till gård med tröskverk och motor. Motorn var av råoljetyp som dundrade och small men var slitstark och fungerar än idag. Den blev dock utbytt mot en el-motor som gick betydligt tystare. Tröskningen krävde minst 8 mannars jobb. När det blev rast gällde det för mor i huset att vara väl förberedd och ha gott om mat för då blev åtgången stor.
 
Intresse för hästar och avel var stort vid den här tiden. Årligen hade man hästpremieringar på olika platser. Vid färd med sto och föl till en premiering i Årjäng i mitten på 40-talet hände något märkligt. En total solförmörkelse inträffade vilket inte hade skett på långa tider tidigare Skymning inträdde, det blev betydligt svalare och fågelsången tystnade. För många var detta något helt okänt och några befarade att sista dagen var kommen.
 
Sommaren 1947 blev extremt varm och torr. Det var svårt att få vattnet att räcka till åt hästar och kor. Växtligheten torkade bort och skörden blev mycket dålig.
 
På vägarna började det komma fram bilar och motorcyklar. Bilarna var som regel begagnade ”amerikanare” och av förkrigsmodell. Bland motorcyklarna syntes mest Husqvarna och NV. En lättviktare med 98 cc motor hade bland annat Agnar Karlsson. Många köpte de här åren sin första cykel.
 
Nils på Åsen var bland de första som köpte sig en nytillverkad bil. Den var rysk och av fabrikat Moskowitz. Den var ganska trång och hade svag motor. Men den rullade på och användes på många jakt- och fiskeresor.
Den första telefonen installerades i Bäckevarv under den här tiden. Det var en stor trälåda med lur på som satt på väggen hos Axel på Lund. Det var med spänning man första gången pratade i den och hörde någon svara.
 
Smygjakten
När samverkan med grannbyn upphört bestämde sig jägarna i Bäckevarv för att jaga enskilt. Då det var brist på drevfolk bestämde man sig för att smygjaga eller ”pyrscha” älg. Det innebar att 6–8 gubbar gav sig till skogs på morgonen åt olika håll. Sedan smög dom omkring och letade älg. Ingen visste var de andra var i skogen. Ibland sammanstrålade de dock på något ställe där älgen trivdes bra.
 
Jaktformen måste ha varit oerhört farlig. Någon olycka, eller tillbud till det, hände dock inte. Det var vaksamma och skickliga i skogen. Och jakten gav bra resultat. Till hjälp i skogen hade de ”Karelaren Pia” som var duktig på spår. Sven i ”Snickerstuga” och Folke brukade gå med henne.
 
En av jägarna laget var Agnar på s:a Knusperud. Han var en oerhört skicklig jägare som rörde sig kattmjukt och tyst i skogen. Han var mycket observant och en snabb och god skytt. Att se honom ladda om sin enskotts Remington var en fröjd för ögat. Extraskottet hade han fastsatt på kolvhalsen med en gummiring. Det tog högst 2–3 sekunder efter första smällen förrän det låg en ny kula i loppet. Det var många djur han smög sig på och fick skjuta. Vid ett tillfälle ”kröp” han på 2 älgar vid Långemyra. Han ”knäppte” båda två.
 
Vid ett annat tillfälle fick Agnar skjuta en älg ganska tidigt på förmiddagen på Nordskogen. Edner på ”Jörle var sen iväg till skogen på morgonen för han skulle sköta om ladugården först. Därefter gav han sig iväg ovetande om att Agnar skjutit en älg. Han drog iväg mot ”Kattemyra”där han smög sig på en fin tjur som han fick skjuta. Det blev 2 älgar på samma dag med 6 jägare i skogen. Agnar var även en mycket duktig berättare av ”jakthistorier”. Väl värd att höra på.
 
En som i unga år fastnade för jägarlivet var Folke. Han valde att ofta följa Agnar på hans jaktturer i skogarna. Det var säkert ingen dålig skola att gå i. Folke är vaksam, snabb i tanken och med geväret. Det är åtskilliga älgar, rådjur och rävar som han ”knäppt” genom åren.
 
Som tidigare nämnts var det glest mellan rådjuren i markerna. Första rådjuret jag såg i Bäckevarv var under ett av de sista krigsåren. Då kom Johan och Nils på Åsen förbi på stugbacken där hemma. Mellan sig hade de en stång på vilket det hängde ett rådjur. Det hade de strax före skjutit i Ulvemyra.
 
Mitt första rådjur sköt jag 1951 på Nordskogen vid ”Kärrehjulet”. Det kom i hög fart norrifrån. Bakom sig hade det en högbent snabbsprungen stövare från Karlanda. Som tur var fick jag rådjuret. Jakten hade nog pågått länge, så rådjuret hade inte klarat sig värst länge till.
 
Allt eftersom skogsaverkningarna ökade blev det flera hyggen med mat åt viltet. Det var gynnsamt för rådjuren som snabbt ökade i antal. Därmed gav även jakten bättre utdelning.
 
Folke lär under något gynnsamt jaktår ha skjutit över 20 stycken.
Även den övriga småviltsjakten gick bra vid den här tiden. Det var ganska gott om hare och det blev ibland riktigt fina drev. En hare som jag sköt i närheten av Pallfabriken på Mon minns jag väl. Det var en riktig mohare eller som den även brukar kallas ”blåhare”. Den enda av den sorten jag skjutit. Numera tror jag knappast att det finns någon sådan i dessa trakter.
 
Räv var det mycket gott om. Allt för många. De ställde till mycket förtret runt gårdarna. På den tiden hade de flesta utehöns som gick och” pickade” på backarna runt husen. Det visste mickel om så rätt som det var kom han och tog en höna. Och givetvis blev det då någon av de bästa värphönsen.
En rävjakt har fastnat i minnet.
 
Sten på Bostället som på den tiden bodde på Haget hade en svart-vit stövare som kallades ”Kapsyl.” Själv hade jag en schillertik vid namn Zenta som jag köpt av Nils i Gödalen. Bägge hundarna var goda rävdrivare. En morgon med kraftig barfrost kom vi överens om att släppa hundarna. Det tog inte lång tid förrän hundarna vrålade i för full hals. Vi förstod att det var räv på gång. Därefter följde ett Gudabenådat drev vars make troligen inte har hörts i byn sedan dess.
 
Efter några hårda varv runt södra delarna av ”Rud” märkte jag att räven började få svårt att hålla undan. Men var skulle man passa på mickel? Då slog det mig, han går kanske i gryt.
 
Jag rev med mig bössan och ett par patroner som jag stoppade i loppet. Sprang iväg österut och skulle hoppa över Rudsbäcken. Men då gick det snett. Vattnet som spolats över stenarna i bäcken hade frusit till is och var glashala. Jag for huvudstupa i bäcken och bössan hamnade på botten. Kravlade mig upp, fick fatt på bössan och sprang genomblöt vidare upp mot grytet. Hörde drevet långt söderut men fick vänta. När det mesta vattnet frusit till is på mig kom räven. Slängde upp bössan och tryckte av. Och märkligt nog small det. Inte tänkte jag på att allt i loppet kunde ha frusit till is. Det var nog ganska farligt men räven fick jag innan han skulle smita in i grytet.
 
Jakten i Bäckevarv
Intresset för jakt har alltid varit stort i Bäckevarv. Längre tillbaka utgjorde jaktbytet säkert ett bra bidrag till brödfödan för dagen. Under senare tid har väl den betydelsen minskat och jakten har blivit mera hobbybetonad.
Det var mycket spännande att som ung grabb sitta och lyssna på ”gubbarnas” berättelser om sina upplevelser i jaktmarkerna. Jakthistorierna hörde till det vanliga samtalsämnet i stugorna på kvällarna. På så sätt väcktes även det egna intresset för jakten.
 
Enligt de äldres berättelser bedrevs jakten inte riktigt på samma sätt som idag. Det fanns ingen direkt organisation för hur, var och när jakten skulle ske. Den som ville fick jaga även om det saknades formell jakträtt. Vanligtvis jagade man i närområdet kring hemmet och inom lämpligt gångavstånd. Det var väl inte heller alltid som jakttidstabellen följdes till varje siffra. Man tog tillfället i akt när något villebråd dök upp framför ”pipan”.
 
Den så kallade ”speljakten” på tjäder och orre under vårnätterna var olaglig men ansågs vara godtagbar hos de flesta. Man pratade inte om den jakten för främmande folk. För att förhindra överraskningar vid spelskytte sägs att man hjälptes åt med avledande manövrar i skogen. Om de hemmavarande fick ”främmande” när någon i huset var på jakt varnades för besöket. En lampa tändes eller en vas sattes i ett fönster. Då var det inte lämpligt att komma in med jaktbytet.
 
Tillgången på vilt i skogarna runt Bäckevarv var annorlunda under första delen av 1900-talet. Den gamla och täta granskogen gav dåliga betesförhållanden varför älgstammen var svag. Rådjur var mycket sällsynta. Däremot var det god tillgång på tjäder och orre. Det var inte ovanligt att få se och höra 30–40 orrar en spelmorgon på mossar i omgivningen.
Hare och räv fanns det gott om som gav bra resultat vid jakt. Vid nästan varje gård i hemmanet hade man en jakthund. De flesta av blandras men många var goda drivare. Tyvärr stod de fastkedjade vid en koja stora delar av året.
 
Något som förekom i riklig mängd var ekorre. Den jagades hårt under krigsåren då det var bra betalt för skinnet. Ett minne av detta var ett besök på Åsen. Ingegerds pappa Nils hade lyckats bra med jakten. På en stång i taket hängde ekorrskinn i en lång rad på tork. Det var knappt att modern Kristin kom fram till spisen för att ordna kvällens grötgryta. Vid bordet satt Nils och laddade hagelpatroner för kommande jakter.
 
Älgjakten har under de flesta åren bedrivits med pass- och drevkedja. Det har skett i samverkan mellan kringliggande byar och då på större områden. Längre tillbaka i tiden jagade Bäckevarvsborna tillsammans med folk från Tvärdalen. Jaktlaget kunde då uppgå till 60–70 man. På den tiden kostade ett jaktkort 3 kronor. Men det var många som ansåg att det var en onödig utgift men deltog ändå. Licenstilldelning förekom inte utan jakten fick bedrivas i 4 dagar. Endast vuxna älgar fick skjutas. Om någon kalv av misstag blev skjuten väntade dryga böter för skytten. Det hände ibland men då ”skramlade” jaktlaget ihop till böterna. Den jaktutrustning som användes, vid den här tiden, är inte jämförbar med vad dagens jägare har med sig i skogen.
 
Klädseln var ofta gamla utmönstrade militärkläder av vadmal. På huvudet bars mestadels en stor slokhatt och på fötterna gummistövlar med skaft till knäna. Någon enstaka hade skaffat sig oljerock mot regn och rusk. I en gammal sliten ryggsäck medfördes dagens förtäring. Någon stol på säcken fanns inte. Väl på passet bröt man granris och satte sig på.
 
När det gällde vapnet kunde man få sett flertal gamla ”muskedunder” av olika fabrikat. De vanligaste var dock de gamla utmönstrade Remingtongevären i kaliber 12 och 8 mm. De saknade magasin och fick därmed laddas om inför varje nytt skott.Gevären var långa och tunga att bära. För att få bössan lite lättare och sportigare var det många som kapade av framstocken.
 
Ett minne från den tiden var en man ifrån en grannby. Han var liten och kortväxt och hade ett stort jaktintresse. När han stod och pratade använde han sin långa Remington som ”käppstöd”. Bössmynningen hamnade då i jämnhöjd med slokhattens brätte vilket såg lustigt ut. Någon enstaka välbeställd jägare hade skaffat sig repeterstudsare. De flesta försedda med flaggsäkring. Några kikarsikten såg man ej på gevären Endast öppna riktmedel förekom.
 
Tiden före traktorn blev vanlig i bygden kördes älgarna hem med häst. Ibland kunde det bli nog så dramatiska körningar. Det var lätt hänt att ”lägga ner” hästen i någon blöt myr. Slaktning och styckning gjordes på olika logar i byn. Det var väl inte alltid så hygieniskt. Vanligtvis blev köttlotten bara några få kilo inklusive ben. Allt togs tillvara.
 
Resultatet av jakten hade den här tiden stort nyhetsvärde. Den som lyckats lägga ner en älg blev omtalad i byn som en liten ”hjälte”. Det ansågs vara en stor bedrift att skjuta en sådan. Dessutom rapporterades varje dags avskjutning till Wermlands-Tidningen. Dagen efter kunde man där läsa kanske en hel sida med jaktresultat från Värmland. Som ett exempel kunde det stå ” En tjur 4 taggar i Bäckevarv av Agnar Carlsson”.
 
Drevjakten tillsammans med jägare från Tvärdalen upphörde i mitten av 1940-talet. En bidragande orsak till detta var nog en äventyrlig älgjakt på Nordskogen. Det var bra med älg i drevet och det blev ett häftigt skjutande. Resultatet blev att det åkte med både stort och smått. Kalven var ju inte lovlig men det ”löste” kalvskyttarna med att snabbt kasta granris över kropparna. På så sätt var det många i jaktlaget som aldrig fick klart för sig hur många djur som skjutits. Alla fick dock del av köttet. De små djuren kördes hem till slakt när det hade blivit mörkt på kvällen och de flesta jägarna gått hem.
 
Struvens Jaktvårdsområde
Jaktvårdsområdet bildades 1964. Efter en hel del förarbete och sonderingar bestämde sig huvudparten av markägarna inom Bäckevarv – Rössbyn – Tången – Mölnerud och del av Holmerud för att bilda ett gemensamt jaktområde. Syftet var att skapa en bättre organisation och att få enhetliga regler för jaktens bedrivande.
 
I området, som blev ett av de första här i trakterna, ingick 66 fastigheter med en sammanlagd areal av 1760 hektar. För att ha jakträtt på en fastighet krävdes en minimiareal på 2 hektar. Därutöver erhöll större fastigheter ytterligare en jatkträtt per påbörjat 50-tal hektar mark.
 
Under de kommande åren bedrevs älgjakten gemensamt med folk från alla byarna. Jaktlaget uppgick då ofta till 55–60 personer. Det krävde en omfattande organisation. Det löste sig dock genom att en ledare tog hand om skyttarna och en annan tog ansvaret för drevkedjan.
 
Älgjakten påbörjades som regel i södra delarna av området. Det var Mölnerudsskogen som jagades i 2 såtar, en östlig och en västlig. Mestadels avdrevs skogen från norr mot söder. De stora myrområdena gav inte särskilt mycket älg. Då blev det betydligt bättre resultat när Bäckevarvsskogen jagades.
 
Älgstammen som från början varit ganska gles ökade i allt snabbare takt genom åren. I ett tidigt skede insåg jaktlaget, att man måste ordna ett slakthus, för att på ett smidigt och hygieniskt sätt kunna omhändertaga älgarna.
 
Med gemensamma krafter uppfördes ett sådant i Struven. Det blev ett ganska rejält bygge som alla trodde skulle räcka till. Men det var ändå under flera år som det blev fullt med kroppar ända ut mot dörrarna. Under toppåren i slutet av 1970-talet räckte inte utrymmet till, utan älgarna fick köras till lånade lokaler i Holmerud.
 
Det stora antalet deltagande jägare skapade med åren en viss irritation. Problemet var att man följde inte stadgarna när det gällde jakträtten. Det hände ofta att det kom flera jägare från en fastighet som hade endast en jakträtt. Därmed ansåg många att fördelningen av köttet blev orättvis. Den frågan kom säkert att ha en viss påverkan på de beslut som senare fattades om JVO:ts vidare öde.
 
Förmågan till ett säkert skytte och en god vapenhantering saknades nog hos en del jägare. Vid många drev hördes åtskilliga skott men slutresultatet blev inte alltid det beräknade. Därför uppmanades jägarna till skjutträning.
En skjutbana anlades i en grusgrop vid N:a Sand. Även i Struven gick det att skjuta i en grop. Intresset för skyttet var från början ganska gott och många tränade. När det så småningom framfördes vissa krav på godkänt skytte avtog dock intresset. Skjutningen på Sand upphörde efter några år.
 
Fiske blev en populär fritidssysselsättning. Det handlade mest om mete men även spinnfiske. De flesta sjöarna och tjärnarna i trakten kollades på sitt innehåll. Särskilt givande blev fångsten på storabborre i Tvärvattnet. Som agn använde vi levande ”kuva”, en liten småfisk som vi först fångat i Amnebybäcken. Kuvan fångades genom att man slog botten ur en gammal flaska med s.k. ”Kinnekulle”, trädde igenom en lång ståltråd, satte i korken och fyllde på med lite havregryn. Därefter sänktes flaskan ner och vattenfylldes. Efter någon timme var det dags att vittja och då kunde flaskan vara välfylld med glin. De tömdes över i en mindre hink med vatten. Som lock användes myggnät. På väg till fiskeplatsen gällde det att byta vatten ofta för att kuvorna skulle klara sig.
 
Spinnfisket kom lite senare under åren. Det var med stor spänning man cyklade iväg till posten i Selen för att lösa ut ett paket. Det var svaret på en beställning som gjorts hos Vapen-Depoten i Falun. Paketet innehöll ett spö och en Aburulle 1500 som därefter kom att användas flitigt under många år.
Några åkte med Nils på Åsen till västkusten för att fiska torsk. Då var det god tillgång på torsk och grabbarna kom ofta hem med flera lådor på biltaket.
 
Jakten rönte också ett stort intresse. Den kan vara värd ett eget kapitel.
På vårarna efter islossningen fanns det möjlighet att få jobb i timmerflottningen. Då kom det mycket virke med Förnäsälven från skogarna i norr. Flottningen krävde mycket folk, men förtjänsten var dålig. I början fick man 60 öre i timmen. Det skulle även vara vindar från rätt håll. Blåste det hårt från söder blev det stopp i utflödet mot Struven. Då blev man beordrad av flottningschefen att gå hem.
 
Ibland tävlades det om att torrskodd springa tvärs över älven på de lösflytande timmerstockarna. Det resulterade ofta i att någon ”plurrade.”
Under mitten och senare delen av 1970-talet ökade älgstammen mycket kraftig i de Värmländska skogarna. Det märktes tydligt på de allt ökande betesskadorna i bestånden med yngre tallskog. Trots påstötningar från jägare och skogsägare gick det trögt att få höjda licenstilldelningar.
 
När olyckorna med älg ökade kraftigt i trafiken och älg observerades på många platser höjdes licenstilldelningarna snabbt. Trots en ganska liten areal fick Struvens JVO en tilldelning på 24 älgar år 1979. En mycket hög siffra.
När så jakten började på hösten deltog 48 jägare i laget. Det blev ett våldsamt skjutande och hela tilldelningen sköts på några få dagar. Det innebar att varje jägare fick en halv älg i köttlotten. Den största delen av älgarna sköts i Bäckevarv. Vid ett drev på Nord-skogen sköts 11 djur. Vid framkörningen till väg hängde älgarna i en lång rad efter traktorn som inte orkade med utan körde fast i ett hål med vatten och lera. Hur älgarna såg ut när de väl kom till slakteriet kan ej beskrivas.
 
Det är lätt att tro att en sådan avskjutning skulle kraftigt minska tillgången på älg men så var ej fallet. Vid påföljande års älgjakt satt jag själv på pass vid Dombäcken. Framför drevet kom en rad på 4 älgar. På en mycket kort tid lyckades jag nedlägga samtliga djur och licensen fylldes.
 
I början på 1980-talet sköts det 21 älgar på jakten. 1982 fick jag själv skjuta 3 älgar från olika pass.
 
Den älg som haft den största hornkronan sköts 1983 vid Dombäcken. Det var en ståtlig 17-taggare som nedlades av Erik Eklöf.
 
Åren därefter började älgstammen tunnas ut och avskjutningen minskade.
Av naturliga skäl hände en rad olika saker i samband med de gångna åren jakter. Det mesta är glömt men en del historier har fastnat och som kan nämnas.
 
Vid en jakt på Mölnerudsskogen blev ett hondjur skadeskjutet. Eftersök skulle påbörjas och ”förhåll” sättas ut. Utsedda därtill blev bland andra Folke, Gösta och jag själv. Väl på plats fick vi passen efter varandra. Folke satt c:a 75 meter ifrån mig och jag såg honom väl när han tog fram en ”kakebit” ur säcken och började äta. Plötsligt ser jag en älg som kommer rakt emot mig, men den hade horn. Den var lovlig även om eftersöket gällde ett hondjur. Jag funderade ett tag men tänkte att han får komma lite närmare.
När jag tittar mot Folke ser jag hur han tappar ”kakebiten” och greppade geväret. Sedan ”small” det direkt och älgen stöp. Därpå skrattade Folke rått och sade att nu ”fick jag den före dig”. Älgen kastade med huvudet där han låg varför Folke sade att vi går fram och ”sticker ” den. Han tar fram kniven och böjer sig ner för ingreppet. Men älgen var orolig. Sätt stöveln på hornen sa Folke åt mig vilket jag gjorde. Han körde in kniven så blodet sprutade och älgen blev stilla. Därefter gick vi ner mot en myrkant där Folke skulle tvätta av händerna. Då smäller ett skott bakom oss. När vi vänder oss om står Gösta vid älgen. När vi frågar vad han sköt på svarade han ”på älgen” Han var ju uppe på benen och gick. Tro det eller ej.
 
Under åren när älgstammen blev större ökade även antalet deltagare i jakten. Det blev dessutom vanligare att se damer med i jaktlaget. Syskonen Ingegerd och Birgitta på Åsen kom tidigt med i jakten. Från början gick de på drevet men några år senare kom Ingegerd även med bössa på ryggen.
 
En annan sak som kom att förändras snabbt under de här åren var jägarnas utrustning. Allt flera kom med moderna repetergevär försedda med kikarsikten. Jaktkläderna blev mera enhetligt skogsgröna och röda varningsband eller mössor gjorde det lättare att upptäcka folk i skogen.
Det bästa hjälpmedlet som tillkom var dock kom.radioapparaten. Med den fick man en bättre kontakt mellan drev- och passkedjorna samt underlättade vid rapporter om skottplatser, transporter m.m.
 
När det gällde transporter så blev en hel del handdragning betungande. Därför inköptes en älgdragare för 15000 kronor. Den torde dock inte ha varit av någon högre kvalitet, för efter en lindrigare sammanstötning med en stubbe, blev den kass och fick efter en kostsam reparation säljas för halva priset.
 
Ett annat viktigt hjälpmedel i jakten var tillgången till eftersökshund. När Morgan kom i laget anskaffades en gråhundstik som han tränade och använde när någon älg gått undan efter påskjutning. Tiken blev även bra som löshund och flera älgar sköts för henne på stånd.
 
Den allt mera ökande älgstammen medförde inte bara skador på tallskogen. Djuren drabbades även av sjukdomar. I södra delarna av Värmland och i delar av Götaland upptäcktes ett stort antal djur med ett underligt och oskyggt beteende. Djuren verkade förvirrade och hade svårt att klara sig. Med tiden avmagrades älgarna och dog. Trots intensiv forskning var det svårt att klart avgöra vad som orsakade problemen.
 
Sjukdomen som fick benämningen Älvsborgssjukan tog åtskilliga älgars liv. En sådan fick skjutas på Bäckevarvsfjället. Om det var sjukdom eller ej det är nog oklart. Men ett år dök det upp en folkilsken älgtjur i skogarna häromkring. Det var många som hals över huvud fick bege sig i skydd när den kom frustande bakom. Han medförde respekt och kom i folkmun att kallas ”Simon”. Var han slutade sina dagar är okänt.
 
Ett allvarligt olyckstillbud inträffade ett år under älgjakten. Efter ett drev samlades jaktlaget för sedvanlig kafferast vid Jämnemon. Många hade satts sig på säckarna och påbörjat ”fikat” när en av skyttarna anlände till platsen. När han stod vid sin bil och plockade med ryggsäck och gevär, påtalade han för de som satt i närheten hur viktig det är med övningsskjutning. Själv hade han skjutit säkert 100 skott.
 
Plötsligt smäller ett skott från hans gevär och det blir helt tyst på platsen. Kulan går rakt igenom skyttens bil och passerar nära intill en kvinnlig deltagare som stod invid bilen.
 
Agnar som sitter en bit därifrån vrider på huvudet, tittar på skytten och utbrister lite småförargligt ”Var det de etthundraförsta?” Någon person kom dock ej till skada. Den aktuelle skytten var ej härifrån trakten utan en mera tillfälligt sommarboende. Efter 20 år ombildades Struvens JVO 1984. I samband därmed blev det några mindre ändringar i gällande stadgar.
 
Under senare delen av 1980-talet började det bli oroligt bland jägare och markägare inom jaktvårdsområdet. Det förekom en hel del rykten om att jakten bedrevs felaktigt. Skrivelser och listor cirkulerade med begäran om utträde ur området och som tillsändes styrelsen och Värmlands Jaktvårdsförbund. Vad som egentligen orsakade denna turbulens inom området har egentligen aldrig fått något tillfredställande svar.
 
Allt fick dock besvärliga påföljder. Vid en ordinarie jaktstämma avgick hela styrelsen. Man lyckades dock få ihop en ny, men oerfaren sådan, vilken klarade av att sköta verksamheten skapligt under en tid.
 
Älgjakten var dock gemensam i ytterligare några år. Det jobbades en del med att få till fasta drevsåtar och passkedjor. Jägarna hade förr ställts ut i lämpliga gläntor i skogen, men fick därigenom fasta och röjda passpunkter. Tillgången på älg var relativt god under slutet av 1980-talet.
 
Småviltjakten kunde bedrivas över hela jaktvårdsområdet, men det blev vanligtvis mest inom hemmabyarna. I Bäckevarv var Folke och Gösta trägna rådjursjägare. Även Ingegerd som hade skaffat sig tax var ofta synlig i skogen.
 
När det gällde harjakten var det fåtal intresserade. Morgan och jag har dock ett flertal minnen från trevliga harjakter. En sådan hade vi vid S:a Brandtjärn vilken gav ett bra resultat.
 
Rävstammen var hårt drabbad av skabb under de här åren. De utsvultna och magra djuren sökte sig till bebyggelsen för att söka föda. De var ofta ur stånd att jaga på vanligt sätt. Många kunde skjutas men de flesta gick en plågsam död till mötes.
 
Morgan gjorde vad han kunde. Han sköt säkert 10-talet rävar varav ett flertal genom en lucka i vardagsrumsfönstret.
 
En älgjakt att minnas hände på östra delen av Nordskogen. Drevkedjan gick från väster och österut mot passkedjan vid Delesdalen. Plötsligt blev det ett kraftigt skjutande och några älgar stöp. Bland skyttarna fanns Herman och Agnar som bägge börjat komma upp i åren. Vid kafferasten efter drevet satt de båda bredvid varandra och pratade om jaktresultatet. Plötsligt frågade Agnar hur många skott Herman skjutit på älgen.
 
Herman fnyste till och svarade 4 st. Då vrider Agnar lätt på huvudet och tittar finurlig på Herman och säger ”Jag sköt bara ett jag”. Var skottet tog i älgen kan väl vara likgiltigt. Men han fick älgen som också blev hans sista i ett långt och skickligt jägarliv.
 
En annan episod som väckte munterhet hände vid slaktboden. En jägare i laget var pedant och noggrann. Han tyckte att delningen i köttlotter gjordes på en höft. Han hade därför tagit med sig en räknesnurra för att få korrekt fördelning av köttvikten. De flesta i laget tyckte nog att det var lite onödigt med sådana finesser. Jägaren hade ställt säcken och räknesnurran vid slakthusväggen. Plötsligt kom Folkes hanhund förbi. Han gick fram till räknesnurran och luktade. Lyfte på benet och ”pinkade”en stråle rakt på räknaren och fortsatte därifrån. Folke som är kvick i tanken utbrast ”Jag kunde inte ha gjort det bättre själv”. Vilket vållade allmän munterhet runtomkring.
 
En jägare kan ibland hamna i någon knepig situation när det blir svårt att veta hur man skall handla. Det råkade jag själv ut för i samband med en älgjakt på Nordskogen. Efter tidigare jakt återstod 2 vuxna och 2 kalvar att skjuta. Det var gott om älg i skogen. Regnet öste ner när jag satt på passet och väntade. Plötsligt smäller 4–5 skott längre bort i passkedjan. Då förstod jag att det inte var möjligt att skjuta vuxen älg längre. En kort stund senare ser jag hur en fin älgtjur kommer sakta gående emot mig. Typiskt tänkte jag och fullskjutet är det. Men jag ser även att älgen haltar mycket svårt på ett framben. Inget tecken på skottskada eller blod syntes. Vad göra? Stillastående älg inom 40 m avstånd. Tankarna for genom huvudet. Men jag bestämde mig för att skjuta. Ingen skadad älg skall gå på skogen. Älgen stöp och blev kvar på platsen. Jag gick fram men kunde inte se något fel på kroppen annat än mitt eget kulhål. Tänkte kan jag ha gjort en tabbe.
 
Då kom närmaste passgrannen som var Herman sakta gående emot mig. Han stannar, tittar på älgen och säger ”Nu har du nog gjort e dretvänning”. Övrig i laget kom till platsen och talade om att det skjutits 2 vuxna älgar längre bort. Jag har förstått det sa jag, men låt mig ta hand om det här blev mitt svar. Polis tillkallades som snart kom till kom till ”brottsplatsen”. Vid kontroll av ena frambenet upptäcktes att hela leden på klöven var krossad. När kniven sattes i leden sprutade mängder av inflammerad vätska ur benet. Då sade polismannen. Det var bra att den blev avlivad och frågade om vi hade någon kalv kvar på licensen. Svaret blev 2 stycken. Då får ni ta den här som en kalv. Han nämnde också att det troligen var den älg som påkörts av bil en vecka tidigare i Tvärdalen. Den hade eftersökts men ej anträffats.
 
Alla i laget blev glada över det lyckade resultatet och inte minst jag själv.
Oron blev allt större bland jägare och markägare inom jaktvårdsområdet. Krav inkom på att styrelsen skulle inkalla till extra jaktstämma med avsikt att få området upplöst. Sune som blivit vald till ordförande fick den svåra uppgiften att skapa någon rätsida på alla problem. Det kallades till informations- och extra jaktstämmor även med deltagande ifrån Värmlands Jaktvårdsförbund och Årjängs Jaktvårdskrets. Några markägare ställde krav på fridlysning. Andra frånsade sig de poster de valts till på årsmöten.
 
Ett flertal jägare vägrade att deltaga i den gemensamma jakten. Debatten blev het på mötena och meningarna var delade om en upplösning av området eller ej. Från Årjängs JVK fram lades förslag om att dela JVO:t i 2 hälfter. Nord och Syd. Så småningom framkom att jaktvårdsområdet enligt gällande lag ej kunde upplösas förrän tidigast 10 år efter ombildningen. Vid beslut på extra jaktstämma 1990 bestämdes att jakten skulle bedrivas i 2 olika sektioner. Den ena bestående av Bäckevarv och Amnebyn. Den andra av resterande marker inom JVO:t.
 
På detta sätt bedrevs jakten fortsättningsvis med Sune som ordförande för hela området och med delansvariga inom varje sektion. I Bäckevarv kunde älgjakten bedrivas i stort sett som tidigare. Jaktlaget blev mindre och mera lätthanterligt. Det blev mindre stress och osämja och trivseln ökade i laget. Slakthuset i Struven skulle användas gemensamt som tidigare.
 
Licenstilldelningen på älg delades mellan sektionerna. Från 1992 tilldelades JVO:t 3 årslicens och jaktlagen hade därmed större möjlighet att reglera den årliga avskjutningen.
 
Allt flera skaffade sig skjutvapen och ville helst stå på post. Det innebar i sin tur att det ibland blev ont om drevfolk. Det löste sig dock när man turade om på de olika jobben.
 
På jakten 1995 fick vi den första kvinnliga älgskytten i Bäckevarv. Det var Ingegerd som fick sin älg vid Tommys hygge på Nordskogen.
 
I samband med styckning och fördelning av älgköttet vid slakteriet, har jaktlaget bjudits på förtäring. Då har Ingegerd, ibland tillsammans med någon hjälpreda, kokat en god och mustig ärtsoppa. Den har jägarna satt i sig med en synbarligen god aptit. En trevlig och mycket uppskattad tradition som avslutat årets jakt.
 
En avslutning närmade sig även för jaktvårdsområdets bestånd. Under 1994 inkom till styrelsen en rad skrivelser med begäran om utträde ur jaktvårdsområdet. Ett av skälen angavs vara en felaktig fördelning av arealen för jakträttsbevis. Andra ansåg att gällande regler inom området tolkades olika. Vid ordinarie årsmöte samma år tillsattes en grupp, med uppgift att komma med ett nytt förslag till stadgar.
 
I maj månad 1996 kallade styrelsen markägarna till informationsmöte. Till mötet hade även B-M Nordqvist från jägareförbundet inbjudits. På begäran redogjorde han för vilka bestämmelser som gällde för upplösning av JVO:t.
 
Förslag framkom om att dela området i två delar. Det ansågs dock ej möjligt då det skulle kräva nytt godkännande av samtliga markägare. Beslöts att kalla till extra jaktstämma snarast möjligt. Extra jaktstämma hölls i juni samma år Även vid detta möte var B-M Nordqvist närvarande och valdes till ordförande för mötet. Röstlängder framlades som godkändes. En majoritet föreslog att området skulle upplösas. Beslöt mötet med röstetalet 34 mot 32 för en upplösning av området. Uppdrogs åt ordinarie ordf. att tillskriva berörda myndigheter om det beslut som tagits vid stämman.
 
I september meddelar länsstyrelsen att begäran om upplösning av JVO:t ej föranleder någon åtgärd. Vid kontrollräkning av röstetalet från stämman framkom att erforderlig majoritet saknades för detta. Röstfördelningen var 28 för behållande och 24 för upplösning. I slutet av samma månad hade styrelsen kallat till ny extrastämma. Därvid valdes en ny styrelse med P-E Carlsson som ordförande. En ny grupp utsågs även att komma med förslag till nya stadgar för nästa års jakt.
 
I februari 1997 erhöll styrelsen skriftligt krav från en rad markägare om att kallelse skulle ske till ny extra jaktstämma. Sådan stämma hölls den 13 mars 1997. Till ordförande för mötet valdes jaktvårdskonsulenten B-M Nordqvist. På dagordningen stod tre frågor. Pkt 1. Beslut om nya stadgar. Pkt 2. Beslut om delning av JVO:t. Pkt 3. Upplösning av området.
 
Efter omröstning beslöt en majoritet att pkt 3 skulle behandlas först. När för- och nackdelar ventilerats företogs röstning med handuppräkning. Resultat et blev 18 för och 8 emot upplösning. Röstningen enligt röstlängden gav resultatet 42 röster för och 14 emot. Resultatet översändes ånyo till länsstyrelsen som fastställde resultatet. Därmed upphörde Struvens JVO efter 33 års verksamhet.
 
Älgjakten har den senaste tiden kunnat genomföras i god stämning och med gott gemyt i jaktlaget. De två senaste årens avslutning med en enkel måltid i Per-Erik:s garage har även bidragit till att höja gemenskapen bland deltagarna.
 
Genom fastighetsköp och hyra av jakträtter har andelen norrmän i jaktlaget ökat kraftigt under senare år. Idag är en tredjedel av jägarna norrmän. De har även visat ett stort intresse för småviltsjakten och då framför allt på rådjur.
 
Rådjursstammen ökade kraftigt i mitten av 1990-talet. Det var inte ovanligt att se flockar på 10–15 djur beta på åkrarna under försommarkvällarna. En viss tillbakagång har skett de senaste åren och då framför allt i de större skogsområdena. Djuren tycks trivas bäst på åkrarna och i markerna runt bebyggelsen. Ett framtida hot mot rådjuren torde vara den allt mera ökade stammen av lodjur.
 
Längre tillbaka fanns inga sådana djur här i trakterna. För några år sedan dök det plötsligt upp ett par djur. De vistades då i området kring S:a Brandtjärnet. Förra vintern gick ett lodjur från norr till söder igenom hela Bäckevarv. Det tycktes inte skygga alltför mycket för folk. Den passerade förbi endast ett 25-tal meter från husväggen här hemma. Tillåter man lodjurstammen öka ytterligare är rådjuret snart borta ur våra marker.
 
Harjakten med drivande stövare har minskat kraftig på senare år. Det finns flera orsaker till det. En sådan är den kraftiga trafikökningen på E18. Det medför en stor risk att få sin hund påkörd om man släpper på hare i norra delarna av byn. En annan allvarlig risk att få sin hund dödad är förekomsten av varg. Det hände tyvärr för Morgan när han med sin hund ”Ansa” jagade i Ivarsbyn för några år sedan. Två vargar kastade sig då över den hardrivande tiken som var helt chanslös mot angriparna. Varg förekommer ännu inte med revir här i Bäckevarv, men den har spårats här vid ett par tillfällen. Första gången var nog 1989 vid ”Nian” på Nordskogen. Det var troligen den varg som efter en lång vandring sköts i Halland. Det andra vargspåret hittades vid ”Rosten” några år senare. Vid båda tillfällena gjordes gipsavgjutningar av spåren. Att vargen är ett stort hot mot allt användande av hund vid jakt finns många exempel på från olika delar av landet.
 
När det gäller småviltsjakt i övrigt förekommer det nog mycket sparsamt i Bäckevarv. Ett vilt som tillkommit i markerna på senare tid är bävern. Från början etablerade den sig i Bråtetjärnet och Amnebybäcken men har nu spridit sig uppåt i Rudbäcken. Om den får forsätta att sprida sig kommer det att bli stora dämningsskador runt vattendragen.Det torde därför vara nödvändigt att jägarna hjälps åt att begränsa en ökning av bäverstammen. Vi har ingen erfarenhet av sådan jakt men den är poppulär på andra håll.
 
Vad har då jakten för framtid i bygden? Helt säkert kommer det att jagas men det finns en del frågor som måste få ett svar.
 
Hur skall jägarkåren föryngras? Dagens samhälle har en massa andra intressefrågor för ungdomarna. Förr följde de ofta sin faders spår i jaktmarkerna och fick jaktintresset. En annan viktig fråga är. Hur blir rovdjurspolitiken i framtiden? Tillåts rovdjuren att föröka sig ytterligare, då kommer utbytet av och intresset för jakt snabbt att minska.
Hur det blir med dessa frågor får framtiden utvisa.
 
1950-talet
Under detta årtionde skedde en snabb utvekling i samhellet vilket även påverkade vardagslivet för folket i Bäckevarv. När folk fick möjlighet att skaffa sig arbete utanför hemmet och på så vis få kontanta innkomster förandrades livsbetingelserna. Det blev en sakta övergång från självförsörjning i bondesamhellet til vad som kom att kallas konsumtionssamhället. I uppbyggnaden av det krigshärjade Europa kom den svenska stål- och skogsindustrin att ha et stort inflytande.
 
Malmen bröts i gruvorna i norr. Skogsindustrin fick däremot en väldig uppsving i hela landet. Virkespriserna steg i snabb takt och därmed lönerna för huggare och körare. Många skogsägare upptäckte att det gick att tjäna pengar på sitt skogsinnehav. Och skog fanns det gott om och i goda kvaliteter. I många skiften hade det knappt varit en yxa på flera årtionden annat än för vedhamtning.
 
Stora utstämplingar gjordes och rotposter såldes til bra priser. Så var fallet även i Bäckevarv. Alla som ville fick jobb i skogen som huggare eller körare och därmed möjligheten att tjäna pengar.
 
En av de större utstemplingar som genomfördes i början av 50-talet gjordes av norska Saugbrugsforeningen i skogarna runt Tvärvattnet. Där var vi mellan 10–15 huggare som avverkade 1000-tals kub.meter under närmare ett års tid. Trots snö, kyla och annat oväder gick Petrus i Västuga och jag dagligen fram och tilbaka från arbetsplassen. Det tok ca 45 minutter hemifrån mot Grund och via Brandtjärn och Makrillmossen till huggarstället.
Huggarlönen var dålig men var man i bra form och hade bra virke gick det väl att tjäna ca. 30 kronor om dagen. Som ett kuriosum kan nämnas att utöver priset på avverkad kubikmeter fick man 14 och ett halvt öre för varje trä som fälts. Allt arbete gjordes med vanlig såg, yxa och barkspade. Motorsågen hade inte kommit till dessa trakter vid den här tiden.
 
Allt virke skulle vitbarkas och kapning fick ej ske förran avmätaren kommit och mätt upp mäng och längd. Den mannen var inte populär bland huggarna. Han nöp alltid hårt åt med klaven runt stocken så där fick vi ingenting gratis.
 
Körare vid den nämnda avverkningen var Alfred och Algot Dahlin. De hade var sin stor och kraftig ardennerhäst som dragare. Det var många av stora «doningslass» med virke som den vintern kördes över Tvärvattnet och Stormossen til riksväg 9.
 
Tidigare avverkningar gjordes mestadels som plock- eller dimensionshuggning. Nya kunskaper framhöll nu, att kalhuggning var den rätta föryngringsmetoden. All skog, stort som smått skulle bort. Endast enstaka frötrad skulle sparas. Skogen i Bäckevarv som tidigare varit sluten fick nu en hel del kalhyggen. Det är de ytorna som vi idag ser som medelålders och ungskogsbestånd.
 
I skogen och på åkrarna kunde man nu se att allt fler skaffat sig traktorer. De som skaffat sig sådanna hade fullt upp att åka omkring ock hjälpa andra med körningar. Det var speciellt vid plöjningen på hösten som de fick ersätta det tunge jobbet för hästarna.
 
De bättre inkomstmöjligheterna gjorde att flera i Bäckevarv tog körkort och köpte sig en bil. Som regel blev det en bättre begagnad men några hade även råd med en fabriksny.
 
Det gick att få en ny VW för cirka 5000 kronor. Och bensinen var billig. En liter kostade 40 öre.
 
För oss som var i ungdomsåren var detta ett stort framsteg. I stället för att använda cykeln, kunde vi nu samåka til dansen i Hämnäs, på bio i Årjäng eller på andra äventyr.
 
Arbete på jorden och i skogen var tungt och slitsamt och med tiden var det många som ledsnade. Man såg ingen ljus framtid i att hålla på med tungt kroppsarbete.
 
Ett starkt minne därav fick jag när min gode vän, skol- och arbetskamerat Bo Westbom och jag höll på med en huggning på Nordskogen.
 
Under en kafferast reste han sig plötsligt upp och högg med storkraft yxan i en stubbe och sade «Nu får det vara slut på det här». Och han stod fast vid sina ord.
 
En tid senare tog han tåget til Göteborg, mönstrade om bord på en båt och «gick til sjöss».
 
Enligt senare uppgifter seglade han omkring på oceanerna några år, innan han bosette sig i New York. Där bildade han familj och arbetade en tid på Svenska sjömanskyrkan. Han har nu gått ur tiden.
 
Flera andra av ungdomarna i Bäckevarv lämnade bygden och gav sig ut i landet för att vidareutbilda sig och för att skaffa andra jobb. Det var stor efterfrågan på arbetskraft inom industri, byggverksamhet, handel m.m. De flesta lyckades därför väl i sitt val av yrke.
 
Kommunen och staten ansågs vara en säker arbetsgivare. Jag valde att taga den vägen och lamnade därför Bäckevarv i mitten av 1950-talet.
 
Åren därefter
Efter att ha fullgjort den obligatoriska värnplikten i Stockholm som militärpolis flyttade jag til Uppsala. Där blev jag rekommenderad att söka jobb som polis.
 
Det var några för mig helt främmande tankegångar i yrkesvalet och jag funderade nog både en och två gånger innan jag bestämde mig för att prova på det något ovanliga jobbet. Efter ansökan blev jag dock antagen som aspirant och blev iklädd uniform.
 
Det blev för mig en helt annorlunda livsstil at jobba som polis i en stor stad. Det lugna livet på landet i Bäckevarv förändrades snabbt. Men jag tyckte jobbet var interessant och jag trivdes bra. Dock hade jag vissa funderingar på att söka mig tilbaka till Värmland efter något år.
 
Efter att ha genomgått en rad av skolor och andra utbildningar lyckades jag bra och avancerade uppåt i yrket men blev kvar i Uppsala som polis.
 
Under de följande åren gick dock tankegångarna ofte tilbaka till Bäckevarv och uppväxttiden där. Därför planerade jag min lediga tid så att jag skulle kunna besöka det gamla barndomshemmet så ofta som möjligt. Det blev oftast under vissa semesterperioder och alltid när det var dags för älgjakt.
 
Under de korta besöken i Bäckevarv kunde man under årens lopp klart se hur bygden förändrades i en för mig negativ riktning. Allt flera av de gamla strävsamma människorna i byn hade gått ur tiden. En del hus stod tomma och till synes övergivna. Inga kor eller hästar syntes på åkrarna som tidigare. Många åkrar hade växt igjen med sly och den mörka granskogen såg ut att ha kommit närmare stugorna. Allt färre människor syntes på vägen genom byn. Det var sparsamt med ungdommar. Man fick ett starkt intryck av att Bäckevarv blivit en avfolkningsbygd med en dyster framtid.
 
För mig som jaktintresserad var det dock positivt att älgstammen ökade i kraftig takt och gav allt större avskjutningar.
 
Även det gamla barndomshemmet blev tomt och öde. Jag fick dock möjlighet att använda huset som fritidsbostad vilket jag utnyttjade så ofta jag kunde. Ett bristande underhåll och avsaknad av moderniteter krävde dock en upprustning. Med mycket stor hjälp och vägledning, av Morgan på Knusperud, kunde köket moderniseras i gammal stil. När jobbet var klart och semestern slut åkte man nöjd hem til staden.
.
En dryg vecka senare ringde telefonen och jag fick beskedet att huset brunnit upp.
 
Jag trodde icke att det var sant varför jag tillsammans med frun åkte dit för att se. Men så var det. Endast spismuren stod kvar.
 
Efter att ha övervägt att helt lämna Bäckevarv, blev jag övertalad om att sätta upp ett nytt hus. Hur detta skulle ske när man bodde 40 mil bort och bara hade semesterledigt var en fråga. Men med hjälp från flera håll och en duktig byggmästare så blev huset en verklighet.
 
En tid före branden hade jag fått möjligheten att köpa den gamla barndomsgården. Det visade dock vara en komplicerad fråga att få ett förvärvstillstånd till detta. Byråkratin och en rad mossiga lagar satte stopp. Efter en mängd skrivelser och överklaganden i olika instanser lyckades jag dock til sist få köpet klart.
 
Återkomsten
Efter 40 år av stadsliv och ett arbete på hårdtrafikerade och olycksdrabbade vägar kändes det rätt att därefter återvända till Bäckevarv. Och så blev det, när flyttlasset gick västerut, i mitten på 1990-talet.
 
Snart märkte man att det blev en annan livsstil. Lugnet och närheten till naturen var befriande. Älgar och rådjur på åkrarna kom att bli ett dagligt skådespel genom köksfönstret. Att dessutom återigen börja med kroppsligt arbete i skogen var stimulerande. Det var ju inte lika jobbigt som på 50-talet. Motorsåg och röjsåg hade ju helt förändrat arbetsmetodiken.
 
I övrigt hade en hel del förändrats i Bäckevarv. Jag tyckte mig märka en spirande optimism i bygden. En ny generation av ungdomar har växt upp i norra delen av byn.
 
De skapar glädje, liv och rörelse bland stugorna.
 
Några av de gamla husen i byn har med tiden blivit tomma och sålts. Av de nya ägarna är ett flertal norrmän som haft för avsikt att skaffa sig fritidshus. Ombyggnads- och reparationsarbeten har pågått under åren och några gamla gårdar visar idag upp ett helt nya ”ansikten.” Ett helt nytt bostadshus har satts upp, i norra delen av byn, under det senaste året. Dessutom har sportstugor byggts på några skogsskiften. En sådan kan man se vid Fiskelös.
 
Den gamla småbrukarbygden är borta. Därmed även husdjuren runt stugorna. Ingen kan idag livnära sig på de små enheterna i Bäckevarv. En märklig förändring i tiden då man tänker tillbaka på åren som gått. Under första delen av förra århundradet kunde en liten gård livnära en hel familj. Det var inget överflöd men räckte till livets uppehälle.
 
Idag har vi ett fungerande storjordbruk med djurhållning i Bäckevarv. Även om huvuddelen av åkermarken i byn brukas för ändamålet, räcker inte denna till för att skapa lönsamhet i rörelsen. Vi som är bosatta här, skall dock rikta en stor tacksamhet till Folke och Tommy för deras insatser i jordbruket. Hu skulle det sett ut om de marker som idag öppna åkrar ej blivit brukade. Slyskogen skulle med säkerhet ha stått tät långt närmare husväggarna. Det öppna landskapet, med möjlighet för solen att belysa gårdarna, är av stor vikt för hemmanet och dess innevånare.
 
Utbyggnaden av E18 genom Bäckevarv var säkert nödvändig ur trafiksynpunkt. Tyvärr kom vägen dock att klyva hemmanet i två delar med mycket farliga av- och påfarter från både norr och söder. Problemen har flera gånger framförts till vägverket som dock lämnat dom utan åtgärd. En stor förlust för oss alla i byn var när gode vännen, grannen, och arbetskamraten Bjarne omkom i vägkorsningen. Den sociala kontakten mellan byborna förändrades även något genom vägdragningen. Samtidigt fick de lokala byvägen en delvis ny sträckning och standardförbättring vilket var välbehövligt.
 
Det stora flertalet av skogsarbetare som fanns på 50talet är borta. Dagens större avverkningar och hyggen har gjorts maskinellt av en man i skördare och en i skotare. Det som förr tog veckor för ett huggarlag att avverka skördas numera på någon dag. Den maskinella utvecklingen har besparat mycket tungt och slitsamt arbete.
 
I början av 1990-talet gjordes en omarrondering av skogsmarkerna på Bäckevarvs gårdar. Den kunde genomföras med hjälp av Lantmäteriet och Fastighetsbildningsmyndigheten vid länsstyrelsen. Då en sådan ombildning gjorts på andra håll i länet har det skapat mycket problem och osämja. Här i Bäckevarv kunde den dock ske utan alltför stora problem.
 
Omarronderingen gjorde att varje skogsägare fick sina marker mera koncentrerade än tidigare. Detta har i sin tur skapat bättre förhållanden vid avverkningar och transporter av virke. Idag torde de flesta markägarna vara nöjd med resultatet av förrättningen.
 
Bäckevarv och framtiden
Som ung grabb på 1940–50 talet tyckte man att Bäckevarv var en isolerad avkrok i världen. Möjligen kunde detta bero på de dåliga förbindelser och kontaktmöjligheter som man hade med andra trakter. Även om man var duktig på cykel åkning så kom man inte så långt åt gången.
 
Idag har jag en helt annan uppfattning. Bäckevarv ligger faktiskt geografiskt väldigt centralt till i jämförelse med många andra platser. Allt beror givetvis på egna intressen för resor m.m. Det är inte många platser i landet där man inom ett avstånd på c:a 15 mil når havet för badning och sjöliv, eller fjällen för skidåkning m.m. Storstaden Oslo med internationell flygplats liksom Karlstad med sitt affärsliv och goda hockeylag är lätt tillgängliga via E 18. Dessutom ligger byn i de delar av Värmland som har mest sjöar i Sverige och med en fantastisk natur för vildmarksliv. En natur som är efterfrågad i stora delar av Europa. Så inte behöver vi känna oss isolerade.
 
Hur kan då framtiden komma att se ut inom Årjängs kommun och i hemmanet Bäckevarv? Det kan givetvis bara bli en fråga om spekulationer. Det gamla jord- och skogsbruket kommer troligen att få en mera marginell betydelse. Däremot borde byn ha förutsättningar att bli ett attraktivt bostadsområde. Möjligheterna till att få arbete i kringliggande tätorter och inom bilavstånd verkar goda. En skicklig kommunledning har under senare år skapat möjligheter för många småföretag att etablera sig i kommunen. Det har i sin tur gett många arbetstillfällen. I förhållande till sin folkmängd lär Årjängs kommun ha bland det högsta antalet småföretag i landet. Att kommunen gränsar till Norge har dessutom haft stor betydelse. Storstaden Oslo med omgivningar sägs ha den snabbaste utvecklingen och expansionen i Europa.
 
Näringslivet i stort utvecklas allt mer över rikets gränser. Vägar och kommunikationer blir allt viktigare. Idag går det exempelvis flera bussar om dygnet mellan Oslo och Stockholm. Den tunga lastbilstrafiken har ökat mycket snabbt. Och mera lär det bli.
 
Politiker på olika nivåer tycks idag vara överens om att skapa en tillväxtkorridor för näringslivet mellan Stockholm – Oslo – Göteborg – Köpenhamn. Där avses då europavägarna E 18 och E 6 bli de sammanhållande huvudlänkarna för trafiken.
 
Om så sker kommer Bäckevarv att hamna mitt i stråket. Vad kommer det att innebära?
 
Den som lever får se.
 
Møtet.
Website Builder drives av  Vistaprint