Äppelgården Luggerud - Nordmarken i Värmland - FRED  NEDRUSTNING  KLIMABALANSE HISTORIE ARKEOLOGI POMOLOGI
Min släkt i Bäckevarv
 
Underlag til föredrag av Gunilla Brinch 
 
Luggerud den 15. juli 2009.
 
Det här är en berättelse om mina förfäder på mammas sida och som har bott på min gård här i Bäckevarv och som kallas Södra Sand. Meningen var att jag skulle prata speciellt om kvinnorna på Sand men jag vill också berätta om min övriga släkt här i trakten. Jag kommer då speciellt in på kvinnornas situasjon och deras utsatthet i dåtidens patriarkala samhälle.
 
Men först något om gårdens historia
När man pratar om Sand och Bäckevarv kommer man ofelbart in på "Sannegubben" Olof Ersson.
 
Olof Ersson föddes 15 oktober 1797 i Lilla Sundsbyn i Blomskog. Gifter sig med Ingeborg Larsdotter. De får två barn när de fortfarande bor kvar i Sundsbyn. Anna-Lisa Ersdotter född 1821 och Olof Ersson född 1824. Men redan vid 30 års ålder kommer han med sin familj till Bäckevarv. Vad som drog honom hit vet jag inte men det var här han kom att leva och verka i 50 år till sin död 1880.
 
Sandegubben "Bondehövdingen".
 
Så kallades han och han kom att bli min MorMors MorFars Far.
 
Om Olof Ersson har sagts:
Oluf Erson hade en mångsidig yrkesskicklicghet. Rest milestenen på Bäckevarvsfjället och försett den med inskription. Nästan alt på hans gård från det största til det minsta var hans händers verk. Plogen och tröskverket hade han tillverkat, glaset til sitt fickur hade han pressat konkavt och format till på sin egen metod av vanlig fönsterglas. Smidde lås, bl.a. til kyrkan, gjorde urverk m.m.
Han var den drivande kraften vid bygget av Holmedals nya kyrka som stod färdig 1857. Om kyrkobygget finns mycket att läsa i Johannessons bok om Holmedal och som jag citerar.
 
Citerat ur Gösta Johannessons bok:
“ På Sand I Bäckevarv bodde vid denna tiden Olof Ersson, Sannegubben kallat. Han var född 1797. Han var en man som i hög grad ägde holmedalingarnas förtroende. Otaliga var de resor han fick göra til Ökne, Långelanda och Karlstad. Han var nämndeman, kyrkvärd, ombud vid ombyggnaden av Furnäsbron, elektor vid riksdagsmannaval, ombud för socknen då frågan om häradsfängelsets reparation behandlades och likaså ombud, när frågan om Sundsbyfärjans skötsel var uppe. Han var sockennämndens ordförande, tog initiativ till bildandet av en sockenkassa, han fick utreda branden hos Anders Persson i Holmerud, och han var ombud, då man diskuterade frågan om läkarvård i Nordmarken. Den 9. april 1880 dog hans dotter Anna-Lisa och dagen efter, den 10. april, slutade han sina dagar".
 
 
Den 4. november 1849 motionerade Olof Ersson om en ny kyrkas byggande
”Visserligen” heter det i hans skrivelse, ”torde närvarande svåra penningtider använda mångas tillgivenhet för detsamma, men han som förvandlar tider och stunder skall nog understödja våra bemödanden. Låt oss icke betrakta detta som vore det en tung börda, utan må efterkommande släkter skola njuta fördelar!” Olof Ersson fick som han ville, en kyrkobyggnadskommitté, i vilken han själv blev ordförande, tillsattes.
 
Den 30. april 1856 skrevs kontrakt med byggmästare P. Pettersson från Karlstad. Kontraktet är undertecknat, förutom av byggmästtaren också av kyrkobyggnadsdirektionens medlemmar: Halvard Nilsson i Selen, Olof Ersson i Bäckevarv, Per Nilsson i Tveten, Erik Olsson i Tången, Olof Ersson i Bergerud, Aron Persson i Holmerud och Anders Olsson i Sundsbyn. Enligt kontraktet skulle församlingen skaffa alt byggnadsmaterial, byggmästaren skulle ha med seg en skicklig murmästare, en snickarmästare och en timmerman. Dessa tre skulle vara förmän, och sedan skulle församlingen tillhandahålla så många hantlangare, som byggmästaren fann nödvändigt för arbetets fortgång. Byggmästaren skulle få en månadslön på 115 Rdr under den tid arbetet pågikk. Fri resa fram och tilbaka till Karlstad och fritt husrum i sockenstugan.
 
Vid denna tid fanns endast 375 Rdr i kyrkobyggnadskassan. Som förut nämnts hade man räknat med at varje hemman skulle lämna 50 Rdr under vart och ett av de tre år bygget beräknades pågå, men dessa beräkningar höll inte. Redan 1854 begärde direktionen 75 Rdr pr hemman, 1855 begärde de 385 Rdr pr hemman (men de fick endast 200Rdr), 1856 60 Rdr och 1857 119 Rdr. Det mötte stora svårigheter att få in dessa pengar, och Olof Ersson i Bäckevarv, som till att börja med hade haft hand om innkasseringen, avsade sig snart. Hans efterträdare blev länsman J. Andersson. Ett tecken på att klimatet hårdnat var att byfogdarna skulle vara med, och den, som försökte hålla sig undan, fick böta 1 Rdr. Den 19. mai hade Olof Ersson emellertid 1 000 Rdr i sin hand, och med dessa for han till Töckfors och innsatte dem på kreditiv hos förvaltare Lagrenius på Töksfors bruk.
 
Den 12. juni 1854 var så den stora dagen, då arbetena tog sin början. Olof Ersson var tillstädes för att dirigera folket. Muraren A. Jansson från Karlstad syns ha varit den ende hantverkaren och förmannen under de första veckorna, men allteftersom tiden gick blev de flere, och när juni månad var slut, var de sju stycken till, nämligen muraren A. Andersson från Tveta, D. Berg från Vårvik, Sven Olsson, Lars Nilsson, Anders Andersson, Nils Andersson och Olof Olsson, de fem senare från Holmedal. Mot slutet av byggnadssäsongen kom ytterligare några från Karlstad, nämligen A. Larsson och A. Jansson, från Vårvik kom A. Berg, från Åmål P. Carlberg och från Holmedal Abel Nilsson. Deras löner varierade: förste murare A. Jansson hade 2 Rdr om dagen och den sämst betalde 1 Rdl 6 sk. När Olof Ersson kom med pengar, vilket brukade ske varannan lördag, fick altså murare Jansson för 12 dagars arbete 24 Rdr.
 
Dessutom turades socknens invänare om att vara hantlangare. Varje matlag skulle göra 32 dagsverken och den, som inte kom åt att göra det, fick betala i stället. Blant dessa hantlangare var Anders Holmberg från Såviken. Han levde länge efter det kyrkan var färdig och har berättat, at man i kyrkans sydöstra hörn (där arkivet är nu) har inmurat en kista med tidningar och mynt från den tiden. Det är också han som har berättat, at Holmedals äldsta kyrka skall ha stått på den s.k. Filperskleva eller Klyppa i Myrvarv i hundra år.
 
Arbetet framskred under sommarens lopp, och Olof Ersson gör sina resor. Än skal han tillse att antallet arbetare är till räckligt, än skall han hålla likvid med hantverkarna. En gång åker han till Töcksfors förr att skaffa 6 murhamrar, en gång får han åka til Tvetens västra skog för att leta efter bra mursten. Den 7. oktober håller han slutlikvid med hantverkarna f¨r året. Arbetet är slut för säsongen, men för socknens ledande man gäller det att förbereda nästa års arbeten, ty på vinterföret var var det lättast att frakta fram vad som behövdes. Han är ute och letar efter bra sten i Upsals skog, i Såviken, Tången, Mölnerud, Holmerud och Björkviken. Den 9. januari är han vid kyrkan och tar emot trävirke. Under vinteren körs takskiffret hem från Bråne i Glava socken; 20 av socknens hemman ålaggs att hemforsla vartdera 1 800 skiferplattor, vilket bör ha gjort 36 000 allt som alt. Varje hemman fraktar från Holmerud 24 lass tegel.
 
Den 23. april 1855 kom så arbetet igång igjen. Detta år förekommer snickarna i avlöningsjournalarna, men murarna näms också någon gång. Uppgifter att man fraktat hem tegel under den gångna vinteren låter oss antaga att man hunnit upp till taklisten, som ju är av tegel. I september får varje hemman lämna näver, och i oktober räcknar man över hur mucket skifer takläggaren hunnit lägga. Den 20. oktober avslutades arbetena det året.
 
År 1856 gick in med nya bekymmer för ekonomin. Kyrkobyggnadsdirektionen önskade kontanta medel till betydande summor, men stämman beviljar med hänsyn till dyrtiden och livsmedelsbristen endast 66 Rdr pr helt hemman. Den 5. maj börjadena, den 18. juni var taket färdiglagt, och den 26 i samma månad ackorderar Olof Ersson med plåtslagare; tydligen är det tornbeklädnaden det gäller. Den 5. juli genomvandrar Olof Ersson åtskilliga hemman för att indriva bräder till innertaket, och den 24. september är han hos förvaltare Lagrenius på Töcksfors för att underskriva en låneförbindelse. Sonen, Erik Olsson i Selen, är i Struvens skog och hämtar en stenhäll till trappsten, och varje hemman gör 2 dagsverken med att fylla ut sted vid den västra porten. Prosten Albrektsson skänker en kakelugn, värderat till 40 Rdr till sakrestian, och den 1. november avslutas dette års arbete.
 
1887 ägnades åt inredningsarbetena och åt att planera backarna utanför. I februari underhandlar Olof Ersson med snicare angående bänkarna, och den 27. mars sätter han dem i arbete. Den 18. juli är de färdiga, men det återstår att göra snyggt utanför. Under höstens lopp kör varje hemman grus och sand till fyllnad å den nya kyrkplatsen, och den 7. oktober hålles storstädning invändigt. Olof Ersson är med och håller ett vakande öga, och den 10. oktober skriver han i sina anteckningar: En resan till kyrkan för att ordna för morgondagen.
 
Så kom då äntligen denna morgondag, som alla så länge väntat på, söndagen den 11. oktober 1857, då man fick ta den nya kyrkan i bruk”. Slut citat.
 
Som jag tidigare nämnt hade Olof Ersson och Ingeborg Lrsdotter fick två barn, Anna-Lisa och Erik Orsson. I Bäckevarv lät han bygga gården Södra Sand. Han är gårdens första ägare. (Uppslagsverket "Gods och Gårdar i Värmland"). På vägen nedanför huset står en sten med inskriptionen "1882 OES".
 
När sonen Olof Ersson gifter sig 1852 flyttar han til Selen och efter hustrun Anna-Lisas död 1866 kom Sannegubben att leva på gården Södra Sand till sin död 1880 tilsamman med sin ogifta dotter. Att notera som anmärkningsvärt är att dottern dör den 9. april 1880 (59år) och hennes far dagen efter den 10 april (83 år).
 
Erik Orson
Erik Orson, född 24.07 1824 och död 5.09 1892 gifte sig med Böret Danielsdotter. Erik och Böretb är min MorMors MorFar och MorMors Mor Mor.
 
 
Böret härstammar från den Lidénska släkten som utgår från hemmanet Liane i Karlanda. Släkten är noga kartlagd från slutet av 1600-talet. Hon föddes som yngsta dotter til Daniel Nilsson i Selen och hustrun Maja Anderdotter Lidén. Böret, står det i böckerna, blv gift till Bäckevarv.
 
Erik Orson, född 24.07 1824 var 6 år äldre än Boret och en betydande man i bygden, Kyrkevärd, nämndeman, elektor vid riksdagsmannaval, sockenstämmans ordförande m.m.
 
De bor i Selen 1860 och kom att få nio barn, varav ett av dem, nr VIII i ordningen Anna-Lisa min MorMorsMor.
 
Som i de flesta familjer på denna tid var barnadödligheten stor, en son Stefanus blev 15 år (f. 26.12-1880,d. 9.04-1875) och en dotter Anna blev 5 månader (f. 26.031866, d. 22.08-1866).
 
I. Erik, (f. 24.01 1853, d. 1902?)
   Sökte värvning, g.m. Maria Lena Danielsdotter, (f.16.03 1854, d. 27.10 1938).
   Hon kom från Korsbyn i Karlanda och där kom de att bo.
De får sju barn, som överlever:
Ernst, f. 2.12-1880, d. 6.02-1954
Elvina, f. 24.10-1882, d. 25.06-1973
Claes, 1884 – 194?
Ellen, f. 22.10-1886, d. 6.09.1973
Erik, f. 2.11-1888, d. 23.05-1949
Knut, f. 27.10-1890, d. 30.09-1956
Maria, f. 9.07-1893, d. 14.03.1947
 
II. Maria, (f. 16.09-1854
g.m. Adolf Andersson i Holmerud. Lysning 5.09-1873. De får fem barn, Ingeborg, f. 1873, Maria, f. 1875, Ernst, f. 187?, Albert, f. 1879, Elise, f. 1881.
 
III. Stina, född 26.04-1859
g.m. Albin Jansson, född i V:a Fågelvik 14.12-1875, död i Bäckevarv 17.06-1958. Han var son til Jan Andersson (f. 1.08-1829 och Cajsa Jansdotter (f. 17.01-1833 och kom sedermera till Såviken.
 
Albin Jansson kallas ”Albin på Bröten”. Titulerad ”Brukare”. Albin och Stina gifter sig 18.12-1886 och kom att få fyra barn som kom att gå sorgliga öden tillmötes.
 
1) Olof Algot f. 28.01-1887, "drunkning av våda", gick ner sig i Bröte-tjärnen 19.12.1900.
2) Erik Jonatan f. 29.03-1889, "drunkning av våda", gick ner sig i Bröte-tjärnen 19.12.1900.
3) Klas f. 08.06-1891, "drunkning av våda", gick ner sig i Bröte-tjärnen 19.12.1900.
4) Anna Valborg f. 16.06-1902 (I kyrkoböckerna står hon som IDIOT)
 
VI. Eugenia (”Jenny”), (f. 10.02-1864, d. 11.08-1899)
g.m. Ludvig Oskarson (f.7.11-1859) i Bäckevarv. Vigda 1892. Ludvig hade norsk påbrå, hans far var Oskar Andersson (f. 1834) från Holmedal och mor var Karin Alette Andersdotter (f. 1835) från Norge.
 
De får barnen Asta (f. 27.06-1897) och Agnes (f. 20.06-1899 och d. 27.01-1900).
 
Eugenia dör i barnsäng den 11 augusti 1899, Agnes är då 1,5 månad och utan mor kom dottern Agnes bara att bli 7 månader gammal.
 
Ludvig gifter om sig efter Eugenias död med Anna-Maria Eriksdotter (”Anna på Åsen” f. 24.04-1867).
 
Får barnen Axel Oskarsson (”Axel på Lund” f. 25.12-1902) och Anna (f. 25.05-1904).
 
Asta gifter sig med Ingenjören Torsten Karlsson och de får barnen Börje, Barbro, Karin, Knut, Helge, Erik och Birgit. Erik är pappa till Pecka, Christer och Marita.
 
VIII. Anna-Lisa, f.21.05-1868, d. 1933)
g.m. Johan Ludvig Jansson, Såviken, (född 18.08-1857).
 
Ludvig var storebror till Albin på Bröten. De kom altså båda från Västra Fogelvik och kom till Såviken, blev kanske drängar hos Erik Orsson, vet ej. Men hur som helst, de ”fick tag på ”två av stormannen i bygdens döttrar, som de gifte sig med. Vi har sett att med Albins familj gick det inte bra och det samma visar sig med förhållandet Ludvig och Anna-Lisa.
 
De bor på Södra Sand och får barnen
Stefanus (2.01-1886-1965) eller Stefan (kallad Steffan) omnämns i kyrkb¨ckerna som oäkta och mamma Anna-Lisa står som hemmadotter.
 
Min mormor Ester Debora (f. 4.06-1889 och d. 15.01-1930).
Doris Kristina (f. 9.10-1893, d. 1.08-1966).
Anna Theresia (f. 1895) blir gift med Hammar Forsberg. Bor i Månstad.
Strax före min Mormor Ester födelse gifter de sig den 29.03-1889.
 
Ludvig visar sig vara en sällsynt lat, oansvarig slarver, skulder överallt.
 
Anna-Lisa skiljer sig så småningom från Ludvig och på denna tid var det en nästan otänkbar händelse. Men kvinnorna på Sand har varit starka kvinnor som fått klara av det mesta själv.
 
Förutom alla bekymmer med sin mann Ludvig, tog Anna-Lisa det som hände hennes äldre systrar, Stina och Eugenia, mycket hårt.
 
Den nio år äldre systern Stina förlorade alla sina tre pojkar, 13, 11 och 9 år gamla i den tragiska drunkningsolyckan i Bråtentjärnen. Får sedan en flica Valborg, som blev vad vi i dag kallar förståndshandikappad. Att Stina blev sjuk av alla olyckor kan man förstå. Hon kom att bli inlagen i Kristinehamn. Blev friskförklarad efter 3 år och kom tillbaka hem.
 
Den fyra år äldre systern Eugenia dör i barnsäng, 35 år gammal, den 11.08-1899, och hennes andra barn Agnes överlever inte när mamman är död. Hon avlider den 27.01.-1900.
 
Innom loppet av 1 år förlorar Anna-Lisa sin syster Eugenia, systerbarnet Agnes och sin syster Stinas tre pojkar. Fem dödsfall och Stina som tappar förståndet av den tragiska olyckan.
 
Mormor Ester
Min mormor Ester gifter sig med Karl Andersson (f.1.05-1874) från Blomskog. Karl Andersson har varit i Amerika, har varit gift, hustrun dog, kommer tillbaka från Amerika och har med sig dottern Anna-Stina. De vigdes den 18. april 1908 av A.J. Åkerblom.
 
Karl och Ester får barnen Gunhild (f. 22.07-1907) och Gudrun (f. 22.04-1909). Karl har skriftligen erkänt sig som fader til Blenda Gunhild Tekla. Karl lämnar sedan familjen Anna-Stina inräknad och flyttar till Kristiania (Oslo). Orsaken tros vara att Steffan och Karl inte kunde komma överens. Steffan ville vara ”tuppen i hönsgården” och ville inte släppa in nogon annan.
 
 
I början på 1900-talet bodde alltså på Sand min Mormors Far och Mormors mor, Ludvig och Anna-Lisa. Deras fyra barn Steffan, Ester, Doris och Anna. Dessutom min Morfar Karl och med modernt språkbruk "bonusdottern" Anna Stina. Kanskje förståeligt att Morfar Karl drog iväg till Kristiania.
 
 
Efter Anna-Lisas skilsmässa från Ludvig flyttade han til "Tippen", där han lär ha varit en skicklig träsnidare med trähästar som specialitet. Han gifter seg med en 40 år yngre piga. Lever där och blir över 90 år. Notera at Mormors Mor Anna-Lisa blir 65 och Mormor Ester 41 år. Kvinnorna blev utslitna.
 
Mitt släktskap med Peckafamiljen" på Källbacka:
Eugenia och Anna-Lisa är syskon.
Ester och Asta är kusiner.
Gunhild och Erik (Per-Eriks pappa) är 3-männingar.
Gunilla och Pecka är 4-menningar.
Andreas och Anton (mina barn) är 5-manningar med Caroline, Johan, Henrik och Anna.
 
Efter Anna-Lisas död kom Sand att bli ett "sterbhus", där syskonen Steffan, Doris och Anna bodde. Sedan Anna flyttat til Månstad var det kvar bara Steffan och Doris. Steffan och Doris tålde inte varandra. De bodde i varsin ända av huset och hade i praktiken ingen kontakt. Den jag känner stor sympati med är Doris. Omvittnat är hennes stora begåvning, har hennes skolbetyd, välskrivnings- och uppsatsböcker kvar. Men hon fick inga möjligheter till utbildning som hon skulle haft om hon levt idag.
 
 
Min mamma Gunhild fick tidigt börja tjäna sitt eget uppehälle som piga, först i Arvika, sedan i Kristiania och sedan Stockholm. Att ta ansvar för sin yngre syster Gudrun hade hon fått ge ett løfte om till sin mor Ester innan hon dog. Likaså Anna-Stina flyttade från Sand för egen försörjning.
 
Efter Doris och Steffans död (1966) kunde min mor Gunhild lösa ut systern Gudrun och och halvsystern Anna-Stina och förvärva gården.
 
Jag fick sedan gården som gåva av min mor år 1976 och har sedan dess förvaltat den. Som det ser ut nu kommer gården dock att gå ur släkten gennom försäljning, vilket kommer att ske med sorg och smärta eftersom gården funnits i samma släkt i 7 generationer sedan Sannegubbens dagar.
 
Website Builder drives av  Vistaprint