Äppelgården Luggerud - Nordmarken i Vermland - FRED - NEDRUSTNING og KLIMABALANSE - DELE og GAVEKRETSLØP
Holmedal socken

Av Helge Wallin







Holmedals socken är belägen i sydvästra delen av Värmland.
Från kyrkan, som ligger i det närmaste mitt i socknen, är det omkring två och en halv mil till gränsen mot Dalsland och cirka en och en halv mil till norska gränsen. Holmedal kan dock icke direkt betraktas som gränsbygd, alldenstund mellan detta och Norge finns tvenne socknar: Töcksmark i nordväst och Västra Fågelvik i sydväst. Övriga grannar är från norr räknat: Östervallskog,
Karlanda, Silbodal och Blomskog. Den stora riksvägen, numera benämnd E 18, från Stockholm över Örebro och Karlstad till Oslo går tvärs igenom socknen i närheten av kyrkan, som ligger nästan exakt mitt emellan Karlstad och Oslo.

Någon järnvägslinje finnes icke. Olika järnvägsföretag har väl under årens lopp varit planerade men – dessbättre, kanske man skall säga i dessa järnvägsdödens tider – aldrig kommit till utförande. 
Genom busslinjer har bygden jämförelsevis goda förbindelser med Arvika, Karlstad och Oslo.

Det, som framför allt annat präglar denna trakts utseende
och geografiska struktur, är rikedomen på vatten. Längst i norr ligger Sandsjön, en veritabel vildmarkssjö, och speglar sina bergiga skogbeväxta stränder. Vid kyrkan glittrar en liten hjärtformig sjö, vars stilla blanka vatten endast störes av en idyllisk holme, som troligen givit namn både åt sjön och socknen. I öster sträcker Struven sitt långa, smala silverband mellan välskötta åkrar och röda bondgårdar. Socknens södra del är genomskuren av smala, lekfulla vikar från den långa och mäktiga Stora Le. Runt dessa vikar
liksom i den jämförelsevis breda dalgång, som från norr sträcker sig ned mot kyrkan, utbreder sig den egentliga jordbruksbygden, under det att socknen i övrigt företer ett skogbeväxt och kuperat landskap. Dess totala yta utgör 142 km2, varav vattendragen upptager ungefär 12 km2. Av landarealen är 15 % odlad jord under det att skogsmarker utbreder sig över 64 %.

Holmedal har varit befolkat sedan urminnes tider.

Bebyggelsen har i sin utveckling antagligen gått utefter Vänerns stränder och därefter följt vattendragen genom norra Dalsland åt väster för att så småningom komma fram till Stora Le med dess talrika vikar. Några fynd, som består av oslipade flintyxor, visar, att det fanns människor där i bygden redan under äldre stenåldern. En jämförelsevis rik skörd av fynd från yngre stenåldern gör
det sannolikt, att redan vid den tiden bebyggelsen fick den utbredning, som den sedan i stort sett haft. Det händer än idag, att man vid plöjning eller dikesgrävning här och var i socknen hittar de för den tiden typiska slipade stenyxorna med sina borrade hål. I detta sammanhang bör kanske omnämnas ett - tyvärr ganska spolierat – bronsåldersröse. Det ligger i en nordvästsluttning med en imponerande utsikt över den förut nämnda sjön Struven och bygden omkring densamma. I byarna Bäckevarv och Selen har påträffats gravhögar från järnåldern.

Kommer man in i historisk tid grupperar sig framför allt
minnesmärkena kring kyrkan och hennes verksamhet. Denna bygd torde ha kristnats redan under 1100-talet. Missionärerna har sannolikt varit präster och munkar, som kommit från Västergötland eller möjligen Bohuslän och liksom de första invandrarna tagit vägen utefter sjöarna och älvarna, där boplatserna varit mera
samlade. Holmedal fick egen präst i början av 1200-talet, och sedan har raden av präster fortsatt obruten ända intill våra dagar. I längesen svunna tider sträckte sig Holmedals kyrkoherdegäll över hela västra delen av Nordmarks härad. Och ända fram till 1920 var det moderförsamling i ett pastorat med fyra annex, nämligen Karlanda, Töcksmark, Östervallskog och Västra Fågelvik. Efter att
sedan ha varit enförsamlingspastorat något mer än ett par årtionden tillades Holmedal vid senaste indelningen Karlanda församling. Kommunalt sett var det i likhet med de flesta andra kyrksocknar i vårt land en självständig enhet ända fram till den stora kommunindelningsreformen i början av 1950-talet, då det
tillsammans med Karlanda, Blomskog och Trankil bildade en storkommun, som också fick namnet Holmedal.

Enligt traditionen har Holmedals äldsta kyrka, en s. k. stavkyrka av enklaste slag, byggts under ärkebiskop Stefans tid och stått på
”Filperskleva” vid Holmedalssjöns södra ände. Det är den grusås, som skiljer nämnda sjö från en närbelägen nordlig vik av Stora Le. 

Ingen av de prästmän, som läste mässan i detta gudstjänstrum, har fått sitt namn bevarat åt eftervärlden. Däremot har en av dem blivit anonymt omtalad. I en saga av den isländske diktaren Sturla Thordsson berättas, att en norsk konung vid namn Håkon Håkonsson år 1225 hade med sina trupper ryckt in i Värmland. Han for hårt fram, härjade och brände. När han kom till Holmedal möttes han av präster och bönder, som bad om nåd. Konungen övernattade sedan hos prästen i Holmedal, och skall där ha blivit gästvänligt mottagen.

Filperskleva blev ingen varaktig kyrkoplats. Efter några
årtionden flyttades kyrkan till ett mera centralt beläget ställe. En minnessten på gamla kyrkogården vid Holmedalssjöns norra ände upplyser, att ”templet i Holmedal” stod där från år 1250 till 1856. 

Där synes under århundradens lopp flera kyrkor ha stått. Uppförda, som de var, av trä stod de icke så länge emot tidens tand, och somliga av dem blev kanske lågornas rov. De ständiga krigen, vari Norge – på den tiden ett danskt lydrike – oftast var inblandat,
medförde talrika härjningståg på ömse sidor om riksgränsen med bränder och skövlingar i släptåg. Under Engelbrekts upprensningsaktioner mot de av kung Erik tillsatta fogdarna lämnades väl knappast kyrkan orörd. Skövlingen fortsatte under konung Karl Knutssons tid, vilken vid något tillfälle, antagligen i samband med sin färd från Trondheim, gästade i Holmedals
prästgård. Ännu mer hänsynslöst for krigsknektarna fram under Nordiska sjuårskriget 1563-70, då prästgården brändes och kyrkan utsattes för plundring.

Drygt 100 år senare – vid slutet av 1670-talet under Karl XI : s krig med Danmark ryckte den skotske generalen Jacob Duncan med en kavalleritrupp från trakten av Örje på norska sidan över gränsen vid Hån och trängde fram mot Holmedal. Prästgården stacks i brand, varvid kyrkböckerna gick till spillo.

Kyrkan berövades flertalet av sina värdefulla inventarier, bl. a. den gamla förnämliga nattvardskalken av silver, som dock återlämnades efter någon tid. Om denna händelse berättar en latinsk inskrift på kalken, som i svensk översättning lyder så: ”I februari månad år 1679 bortfördes denna kalk av norska soldater och samma månad år 1680 återgavs den frivilligt av den skotske
generalen Jakob Duncan. Den är renoverad av kyrkoherden och prosten Sven Florelius år 1728″. Av denne handlingskraftige prästman hänger ett porträtt i olja på södra väggen i nuvarande kyrkan.

Den sista i raden av kyrkorna, som stod på gamla kyrkogården, uppfördes år 1686. Av den finns en enkel oljemålning, som utfördes
för ett trettiotal år sedan, då det ännu fanns någon kvar, som hade den gamla sockenhelgedomens utseende i minne. Där ser man bilden av en korsarmad byggnad, som utvändigt är klädd med spån, som doppats i tjära blandad med rödfärg.

Storleken är icke särskilt imponerande. Enligt gamla protokoll var mittskeppet eller storskeppet, som sträckte sig från öster till väster, ungefär 23 meter långt och knappt sju meter brett. I stället ägde det gamla gudstjänstrummet så mycket mer av värme och intimitet. Altaret var klätt i sidendamast ”med galoner” för att återge orden i ett inventarium från den tiden, och de i glada allmogefärger målade bänkgavlarna bröt vackert mot väggarnas vitlimmade timmerstockar.

Under det förra seklets tidigare decennier hade man tyvärr mer sinne för det mäktiga och magnifika än för det förtroliga och intima. Den gamla sockenkyrkan råkade ut i blåsväder. En energisk och temperamentsfull man vid namn Nils Lorentz Atterberg, som 1820 blev kyrkoherde och prost i Holmedal och där verkade i nära 30 år, gick med envis iver in för tanken att få den gamla träbyggnaden ersatt av en ny uppförd av sten, med ljus och rymd. 

Det skulle emellertid dröja, innan hans idéer vann anklang bland sockenmännen på stämmorna. Först under hans efterträdare ”den höglärde magistern” och prosten Aron Albrektsson som siälv var en socknens son, mognade byggnadstankarna.

Söndagen den 11 oktober 1857 invigdes den nya kyrkan, den som än idag med sina två mäktiga klockor var söndag ringer samman till högmässa. Drömmen om stenkyrkan hade blivit verklighet. Den nya helgedomen är nämligen helt murad av stenhällar, som letats upp i bergen i olika delar av församlingen och körts fram på vinterföre. Med sin rymlighet och sina. stora fönster, genom vilka
dagsljuset frikostigt flödar in, är den en karaktäristisk representant för den s. k. Karl-Johansstilen.

Den kalhet och ödslighet, som brukar känneteckna ett kyrkorum av den typen, lyckades man bemästra vid en grundlig restauration, som utfördes år 1936. Mellan två fyrkantiga sakristior i kyrkans östände spändes ett valv, och under detta placerades den gamla kyrkans lyckligtvis bevarade förnämliga altartavla i norsk barockstil. Den består av två delar: den nedre, som föreställer Jesu dop, från år 1754 och den övre med bild av Jesus på korset från år 1728. Vidare insattes nya bekväma bänkar, och slutligen målades kyrkan, som förut hade varit helt vit, i varma och mjuka färger. Ett par årtionden senare, närmare bestämt 1958, blev den gamla orgeln från 1886 helt ombyggd och utökad till 22 stämmor, varav ungefär hälften är placerade i ett ryggpositiv i läktarbröstet. Förutom redan nämnda inventarier finns en dopfunt av täljsten
från 1200-talet, flera värdefulla antependier och mässhakar, varav en har broderier från medeltiden.

I kyrkans närhet ligger den gamla stilfulla prästgården. Den är uppförd år 1806 av prosten Sven Dahlman och är till utseende och
rumsindelning en god exponent för gammal värmländsk herrgård från förra seklets början. På samma tomt, som med all sannolikhet ända från 1200-talet varit platsen för socknens prästgårdar, står den tack vare turistreklamen ganska kända Karl XII-stugan.. Den har fått sitt namn därav att denne konung övernattat där tvenne gånger under sitt fälttåg mot Norge åren 1716-18. Så vitt man kan utröna av gamla protokoll från syneförrättningar, har den varit
prästgårdens gäststuga eller ”nattstuga”. Som byggnad betraktad är
den tämligen enastående i denna trakt. Den består av en källare, som är murad helt ovan jord till drygt två meters höjd, och över denna är en låg stuga timrad, till vilken man kommer upp genom en trappa utanpå husets norra långsida. En med bräder infodrad svalgång löper längs denna. Bakom sagda gång 
ligger tvenne rum, ett större och ett mindre, vilka båda är försedda med öppen
spis. I det inre rummet hänger en tavla med följande något patetiska inskription på latin och på svenska: ”Emot slutet af sitt utomordentliga lif tillbringade Sveriges konung Carl den 12:e en natt i denna ringa och obemärkta hydda under sitt tåg till Norrige år 1718. I tapperhet och lefwernets renhet oöfwerträffad, framstår han utmärkt ibland de utmärkta. Den förwånade och häpna historien förwarar hans minne och bragder till efterwerlden.” I detta sammanhang må också nämnas ett annat minne från Karl XII:s tid. 

Det är den ett par kilometer norr om kyrkan belägna Hajoms skans. Den består av några av jord uppkastade skyddsvallar innanför en för länge sedan uttorkad och delvis igenrasad vallgrav. En liten stuga i omedelbar närhet av dessa befästningsverk härstammar från samma tid och har troligen tjänat som kommendantbostad.

Karl XII var inte den siste konung, som gästat Holmedals prästgård. Ett hundra är senare, då unionen mellan Sverige och Norge blivit
verklighet, bodde de svensk-norska konungarna i regel någon tid varje år på slottet i Kristiania, som Oslo på den tiden hette. Före järnvägarnas tid, då färden mellan de båda länderna måste företagas med häst och vagn, tog de vägen över Örebro och Karlstad, genom Holmedal och Töcksmark fram till riksgränsen.

Det var helt naturligt, att Holmedals prästgård, som med sina 200 tunnland öppen jord och sina vidsträckta skogar var större än någon annan gård i denna bygd och därtill bärare av århundradens kulturtradition, blev den plats, som Karl XIV Johan, Oscar I och Karl XV skulle välja till rastställe och nattkvarter för sig själva och sin svit. Det måste ha varit en sällsam upplevelse att skåda det stora rangpastoratets myndiga prostar, som sällan kostade på sig några inställsamhetens krusiduller, bocka sig nästan till marken, när de
kungliga majestäterna steg ur sin resevagn ute på den vida gårdsplanen. Men ännu mer sällsamt måste det ha tett sig att se de resliga Bernadotte-kungarna med långa steg mäta upp den minst sagt rymliga prästgårdssalongen, medan kvällssolen i väster slösade sitt guld över Holmedalssjöns blå idyll.

Från den gamla anrika gården beger vi oss ut i bygden och ser på de många gårdarna. Någon herrgård i egentlig mening – om man undantarprästgården – har aldrig funnits i denna socken. De öppna bygderna, som ligger inklämda mellan åsar och vatten, har aldrig medgivit samlande av större brukningsdelar. Endast i undantagsfall har gårdarna varit mer än s. k. enhästbruk. Torpar- eller statarsystemet har knappast varit märkbart i denna socken. Varje familj har ägt sitt eget ”ställe”, som den i ädel tävlan med grannen hållit i bästa trim. Därom bär de många välvårdade gårdarna, som lyser vita eller röda i sommargrönskan, ett vältaligt vittnesbörd.

Jordbruket och framför allt skogsbruket är fortfarande och kommer säkerligen att förbliva bygdens viktigaste näringsfång. Bortsett från en numera nedlagd snickerifabrik och ett litet tegelbruk i gamla tider har icke funnits någon industri i socknen. Som en given följd därav har aldrig någon samhällsbildning eller tätortsbebyggelse kommit till stånd. Ett embryo till en sådan kan man möjligen ana i den relativt nyblivna bebyggelsen strax norr om kyrkan på mark,
som tidigare tillhört pastoratet. Där har nyligen uppförts en modern, vacker folkskolebyggnad, som är avsedd att efter hand samla flertalet av församlingens barn, allteftersom de gamla bygdeskolorna läggs ned. Där finns också hembygdsgård, sockenstuga, vars äldsta del uppfördes omkring 1825, poststation
och affär. Dessa förhållanden har givetvis på ett avgörande sätt
påverkat befolkningsrörelsen i denna socken. Vid 1800-talets början hade Holmedal i runt tal 1.250 invånare. Statistiken företer sedan en brant uppåtstigande kurva. Femtio år senare – alltså vid seklets mitt – räknar församlingen 1.850 personer. Kurvan stiger ytterligare fram till 1872, då maximisiffran, som lyder på 2.513 invånare, uppnås. Detta tal håller sig sedan praktiskt taget oförändrat fram till 1879, då det fortfarande är uppe i 2.512 personer, varpå en oavbrutet sjunkande kurva vidtager. Senaste sekelskiftet var siffran 2.322 för att år 1935 vara nere i 1.658 och den 31 dec. 1963 uppgå till endast 1.096, varav 562 män och 534 kvinnor. Nedgången är en följd av
utflyttning till andra orter, varvid Norge och U. S. A. varit de vanligaste målen, samt sjunkande nativitet. Den första utvandringen till Amerika ägde rum år 1863, och den förste emigranten var en bondeson från Holmerud vid namn Aron
Andersson, den äldste av en syskonskara på fyra pojkar.

Det råder ingen tvekan om att socknen under 1800-talets senare hälft och ett gott stycke in på vårt århundrade var överbefolkad. De små hemmansdelarna lämnade icke en ordentlig försörjning åt de stora familjerna. Arbetsmöjligheter utanför hemmet för de vuxna sönerna var synnerligen begränsade. I vår tid är förhållandet motsatt. Det finns icke längre tillräckligt med arbetskraft för att hålla ens den jämförelsevis centralt belägna delen av jorden i sin helhet under plogen. Befolkningsuttunningen i byarna har redan gått så långt, att skolväsende, kommunikationer och annan allmän service står inför betydande organisationssvårigheter. Det gäller att
här liksom i så många svenska landsbygdskommuner i denna tid söka utfinna möjligheter att hejda folkvandringen mot staden och tätorten. Det bästa sättet torde vara, att man genom grundande av någon småindustri skapar fler och mer differentierade utkomstmöjligheter. Genomdragen av stora kraftledningar och belägen vid den stora riksvägen torde socknen icke sakna förutsättningar i den riktningen. Ja, måtte dessa slumrande möjligheter finna skapande händer, så att denna vackra bygd även för tider, som stundar, blir till ett hem för söner och döttrar till de glada, vänliga och gästfria människor, som nu lever och arbetar där.



Website Builder drives av  Vistaprint