Äppelgården Luggerud - Nordmarken i Värmland - FRED  NEDRUSTNING  KLIMABALANSE HISTORIE ARKEOLOGI POMOLOGI

Midtsommerfeiring i Norden
 
Av Knut Vidar Paulsen

Året
 
Kirkeåret begynner ved vårjevndøgn ‒ en levning etter tidligere tiders tidssykluser.

Sommersolverv og vintersolverv er to selvstendige stjernetegn blant samenes stjernebilder.

Når solen i nord skinner hele dagen sover menneskene mindre og plantene vokser hele døgnet og modnes for høstens avling.

Sol og regn er nødvendig for god vekst og ved sommersolverv, når solen sto på det høyeste var tilveksten i naturen høyest.

Menneskene kom sammen og gledet seg. Samlingene og feiringen av sommersolverv går langt tilbake. Midtsommerfeiringen med bål i Norge og med majträd, majstången i Sverige, er en del av en lang tradisjon som vi nå skal følge gjennom tidene fram til vår tids Maja.

Majstången er i dag synonymt med midtsommerfeiring: Få andre tradisjoner er så løfte-rike og vakre som den svenske tradisjonen.

Man finner gjennom seklenes beskrivelser, bilder, litterære kilder, malerier og socken-beskrivelser. Den 24. juni er en festdag innen store deler av kristenheten i 1500 år.

De eldste tradisjonene forsvant under 1850-tallet, men reisingen av majstången var en altfor kjær tradisjon og så folkelig forankret at den ikke forsvant.

Hvile og gjenfødelse

La oss gå litt lenger tilbake i tid før kristendommen.

I’shatar var fruktbarhets- og kjærlighets-gudinnen i Babylon. Myter om henne og hennes elsker Tammuz anskueliggjør naturens hvile og dens gjenfødelse.

I´sis var egypternes fruktbarhet og moder-gudinne og tilbedelsen spredde seg over middelhavslandene. I´sis ble avbildet som en ku.
Dionyseskulten i det antikke Grekenland var opprinnelig en vekst og fruktbarhetskult. Den er imidlertid mest kjent for de ville og ekstatiske orgiene, Baccanternas tog. I toget svinget Dionyses-gestalten selv thyrsos-staven, med grønt, vinblad og en pinjekongle i toppen.

Fruktbarhetens gud i den norrøne tradisjon var Frøya, Frøy og Idun. De ga god årsvekst ved å sørge for regn og solskinn.
Navnet Beltene, den etymologiske avledningen: -tene er et keltisk ord for ild. Første delen bel, er avledet fra det indoeuropeiske ordet ‛guel for å glinse. Navnet er i sammenheng med solen.

Kelternes maifeiring

Keltisk tid varer ca. 700 f.Kr. – 100 e.Kr. på det europeiske fastlandet. Deretter fortsatte keltisk kultur på de brittiske øyene. I Irland og Wales anvendes fortsatt keltisk språk ved siden av engelsk.

Fra den keltiske tradisjonen oppsto maistangen.
 
Om den keltiske tradisjonen vet mange lite. I Gallia og Britannia ble kulten eller seid — den keltiske formen for sjamanisme ledet av druider.

Et viktig element i kelternes manifestasjon var maifesten Beltaine til Guden Belenos ære. Belenos var en fruktbarhetsgud hos kelterne. Denne fest markerte sommerens ankomst. Ifølge irsk folklore påkalte druidene — sjamanene — buskapsflokkene. Festen Beltain var på mange måter lik en livlig moderne fest, og kombinerte samlende seremonier med en glad fest, marked og idrettskonkurranse.

Beltains helgkveld, som i framtiden skulle bli valborgmesseaften, var imidlertid farlig og en tid, da normaliteten i tilværelsen var utspilt; under denne natt som skilte våren fra sommeren kunne lykken vende og buskapen bli forhekset, om ikke druidene blidgjorde gudene med gaver og besvergelser.

Den keltiske forestillingen, at avhogde hoder kunne tjene som forsvar for livet, gjorde dem anvendbare som offer til Belenos.

Ettersom ilden var hellig ble buskapen drevet gjennom den rensende ilden og ble derigjennom tilbudt helse og fruktbarhet. I skumringen fullbyrdet druidene sine seremonier som skal gi et fruktbart år.
 
I bålets midtpunkt sto et avgreinet tre der kronen høyest oppe ble spart. Dette symboliserte et håp om god avling og fôr til buskapen. Dette avgreinede treet med krone høyt oppe gjenfinner vi maitreet/maistangen. Mens buskapen springer mellom bål av eik og idelgran, der disse maistenger er plassert, offeret druider velsignede kaker til fruktbarhetens guddom, og ber han rense buskapen med den stikkende røyken.

På bildet mellom eikegreinene med gylne halssmykker og ringer løfter druiden sine hender, mens en yngre druid forsøker å tyde en menneskeskalle.
 
Johannes døpers dag

Den 24. juni «rette midtsommerdagen» ble feiret i Sverige til og med 1951, heter i almanakken Johannes Døperens dag, og det navnet bærer den i alle kristne land. Maistangen reises på fredag og «Midtsommerdagen» innfaller på lørdagen nærmest den 24. juni.

De feste helgendagene i kalenderen bruker å markere vedkommende martyrs dødsdag. Når det gjelder Johannes er det fødselsdagen som feires. Bakgrunnen er at evangelisten Lukas fortalte at Johannes mor, Elisabet, var fruktsommelig i sjette måneden ved Marie bebudelsesdag, 25. mars, som medførte at Johannes kom til verden ved midtsommer — et halvår før Jesubarnet. På det viset inndelte kirken med hjelp av dette bibelske havendeskap ifølge Mikael inn året i kvartal.

Midtsommerbålet

I nesten hele Europa — og på enkelte hold utenfor vår verdensdel – feires Johannes døperens dag på ett og samme vis, nemlig med bål ute i det frie. Det første kjente Johannesbålet ble tent i begynnelsen på 500-tallet i Tunis.

I skandinavisk og nordisk tradisjon var feiringen av «Sankt Hans» med bål vanlig i Norge, Danmark, Skåne, Blekinge, Småland, Dalsland, Värmland, Norrbotten og Finland. Også bohuslänninger, jämtlänningar og härjedalingar tente «jonsokeldar» (jonsok er kortform av Johannesvaka). Mye taler for at også det eldre svenske midtsommerfeiringen skjedde med hjelp av bål.

I stedet for å forby hedensk seder knyttet til fest tok middelalderkirken dem ofte opp og ga dem en anstendigere, kristent innhold for eksempel knyttet til dyrkingen av en helgen slik at de kunne leve videre.

Antagelig vis var det midtsommerbål i førkristen tid, og de får sin sannsynlige forklaring av midtsommerdagens stilling i det astronomiske året: den 21. eller 22. juni ett par dager tidligere, inntraff sommersolverv. Da sto solen høyest oppe på himmelhvelvet, hvoretter dagene på nytt begynte å bli kortere. I kulturer med soldyrking er man nøye med å observere solens stilling under året, og i magisk tenkning ved sommersolverv ble det tent varmende bål ute i det frie for den gode solen.

Første mai

Dobbeltfesten den siste april og første mai var unik i vår kalender, er profan fest, uten kirkelig anknytning. I antikkens Rom var den første dagen i mars, krigsgudens måned og mønstret våpenføre menn på «Marsfeltet».

Når kongene i Frankrike tok opp samme skikk på 700-tallet var veiforholdene i deres land så elendige og mangelen på hestebeite for kavaleriet så vanskelig at man ikke kunne leke krig. Man endret datum til første mai, og oppløpet ble kalt for «Maifeltet». Der øvde man seg i blinkskyting og andre ridder dyder. Med tiden ble våpenøvelsene utdatert, men da hadde de rukket å bli en del av festlivet i mange nordvesteuropeiske byer.

Første mai ble allerede i middelalderen en arbeidsfri hverdag, i stort sett årets eneste (utenom friuka ved Mikkelmesse), og det var årsaken til at den på 1800-talet ganske naturlig ble til arbeidernes egen dag for både utflukter i det grønne og med tiden for politiske manifestasjoner.

American Federation of Labor krevde åttetimers arbeidsdag fra 1. mai 1884, og når Andre Internasjonalen holdt sin første kongress 1884 foreslo en delegasjon fra AFL at første mai skulle utses til den internasjonale arbeiderbevegelsens manifestasjonsdag.
 
Om folkelige fester i mai ‒ maistangen (maitreet)

I forskjellige land i syd- og mellom Europa, begynte man tidlig på 1300-1400-tallet å feire vårens ankomst med dans og opptog. Dette skriver Emmanuel le Roy Laduire (føtt 1929 om i sin bok «Karnevalen i Romans».

I byen Romans, som ligger ved Isére, en bielv til Rhône, i det sydøstre hjørnet av Frankrike, dannet Sankt Mattheusgillet under 1500-talet. Dette gille knyttet sammen rådhus og kirke, det var enofficin for den lokale makten. Av dette oppsto «stiftet» Mangouvert eller Bongouvert (altså Vanstyre eller Godt styre), som var en spøketekst, hvor «munker» og «nonner» med en «abbed» i spissen, spilte «kristne» roller som var mange skiftende dionysiske.

Det gjaldt alt fra karnevaler, danser og maskerader. Mangouvert nådde et høydepunkt av symbolsk makt i mai. Maistangen var et emblemisk uttrykk for treenigheten, vår, makt og kjærlighet. Våren var fruktbarheten, makten den politiske makten i byen og kjærligheten den seksuelle og den ekteskapelige. Det var også munkene i dette stift, som satte opp maistangen. På maistangen festet de grønne kvister, som symboliserte både evig grønske og Palmesøndagen. I toppen på maistangen festet de en liten furu som også var grønn, og symbolikken ble fordoblet. På dette vis ble maistangen gjort kroppslig på et magisk og halvt hellig sett, vekstenes årlige fornyelse. Mai var kjærlighetens måned. Mangouvert reiste altså en fallisk og både komisk og seriøs maistang, som sto i sentrum for all fruktbarhet i Romans: vekstenes, de gifte parenes og de politiske organene. Men det er også en politisk stang, selv i dag reiser man maistenger framfor dørene hos nyvalgte medlemmer i byenes styrende organ i Sydfrankrike.   

Maistangen i Paris

At maistangen ble reist i Frankrike ved andre anledninger enn i mai skriver Victor Hugo i sin roman Esmeralda.  Maistangen representerer jo vekstenes fornyelse, kjærligheten, de gifte parene og de politiske organene. Utdrag av første kapittel:

«For omkring fire hundre og tretti år siden ble pariserne vekt, den 6. januar 1448, av lyden av alle byens klokker, som på en gang låt høre seg i byens tre deler, nemlig i Sankt Ludvigsön, Universitetet og Malmarna. Det var knapt to dager etter ankomsten av de flamske ambassadørene — som hadde i oppdrag å avslutte formålningen mellom Dauphin (tittel for fransk tronfølger, forf. anm.) og prinsessen Margaretha av Flandern — til stort misnøye for kardinalen av Bourbon, som for å behage kongen, måtte holde god mine og motta disse pompøse og utålelige flamske borgermestere og rådsmenn. Hva som den 6. januar de hellige tre kongenes dag satte hele Paris i bevegelse, var imidlertid ikke på noe vis disse ambassadører uten disse dobbelthøytideligheter i anledning av de hellige tre kongenes dag og den kommende festen med narren, derfor avfyringen av et stort fyrverkeri. Denne dag skulle altså et fyrverkeri gis på Grèveplatsen; en maistang skulle reises ved kapellet La Braque, og en åndelig komedie skulle framføres på rådhuset. Alle butikker i hele byen var på grunn av høytidlighetene stengt. Framfor alt strømmet mengden til rådhuset, enda man visste, at ambassadørene tenkte være nærværende ved skuespillet og ved utkjøringen av narr paven, som også skulle foregå i samme sal».

Ikke bare i Romans men også i det øvrige Frankrike forekom gjestebud som knøt sammen rådhus og kirken. Av disse oppsto i sin tur nye gjestebud med skjemt og «leker» på programmet, som for eksempel å velge narr pave. Mai stangen var i denne sammenheng nok både et symbol for det inngåtte ekteskapet og ett politisk organ.
 
Midtsommerstangen — en tysk historie

Midtsommerstangen i Sverige har en lang historie. De heftige kjøpmannsgillene tok opp «Papegøyeskyting». I de germanske land hadde man lenge hatt en skikk med gamle aner. En vårdag i mai skulle man «maja» sitt hjem med grønt: unge bjørker, kvister av løv og blomster. Ordet maja er avledet av det latinske månedsnavnet Maius, den måneden som var viet til guden Jupiter Maius. Nå kledde man også papegøyestangen med blomster og grønt — og så var maistangen etablert. Som et minne om den første målskytning på fugl sitter det ofte en fugl i toppen på de tyske maistengene. Slike maistenger reiser fortsatt både bygde- og byborgere i sør Tyskland til 1. mai, og det finns en rik tysk tradisjon omkring maistengene.

I middelalderen flyttet mange tyske over til Sverige for å utnytte naturrikdommer og handelsmuligheter. De slo seg ned i de østsvenske byene, i Bergslagen samt omkring Mälaren. De tok med seg tyske seder og benyttet skikkene ved helger og høytider, og svenskene tok etter. En lang rad av Sveriges mest populære tradisjoner kommer fra disse tyskerne.

Imidlertid viste det seg svært vanskelig ved den her årstiden få tak på blomster og grønt. Man ga imidlertid ikke opp den trivelige skikken med maistang, men flyttet den til et tidspunkt da det var godt om pynt i naturen, nemlig til midtsommer. Derfor er den svenske midtsommerstangen kjent gjennom det tyske navn maistang.

Maitre eller maistang i Danmark

I den danske folkelivsforskeren Axel Olriks (1864-1917) bok: Nordens Gudeverden beskrives feiringen rundt maistangen rundt om i Norden. Her utdrag av boken i min oversetting fra dansk:

«III Gammel dyrkelse av folkeminne.
Maitreets forvandling til maistang.
Ikke bare bål og brudepar i mai kan vøre midtpunkt i den danske og svenske ungdommenes vårgillen. Også maitreet eller maistangen kan være vårfestens midtpunkt. Maitreet kan enten være landsbyens tre, der det derfor ofte på Skjelland og Falster, ved alle årets tider får benevnelsen maitre, eller maitreet kan være ett utsprunget med løv hjemført fra skogen. Av denne siste maitretype utvikles maistangen.

Den reises på ny hvert år og blir liksom maitreet stående hele året, som midtpunktet i byn. Maistangen kan også føres med i maitoget i forminsket målestokk og der bli oppfattet på ulike vis. I Øst- og Sydskjelland som bluss i maigrevens «beilertog», men på Møn og Falster som maistaur, eller som maigrevens lanse. På Lolland og på Samsø oppfattes opptogsstangen som togets fane. Å anvende landsbygdens midtpunkt tre som maitre er en utbredt skikk i Skjelland, velkjent i Peder Palladius visitasbok fra omkring 1550. Også Falster oppfatter bytreet som maitre, mens Lolland oppfatter det som midtsommer tre.

Den andre hovedtypen, det hjemførte utsprungne treet fra skogen, er kjent fra middelalderens gjenlevende folkeviser og fra 1600-talet er det overlevert fynske og langelandske viser. I den middeltidige kampvisen heter det:

Dronningen står i høye loft,
Og ser hun ut så vidt:
Hisset ser jeg Sivert snarens venn,
Han fører oss sommer i by.
 
På 1600-tallet ble det løvkledde treet ført hjem fra skogen på valborgsmessenatten. Så gjorde man på Fyn og Langelanda, opprinnelig har maitrefesten blitt avholdt på maidagen, som fantes i tidsregningen på Fyn og Langeland omkring 1570, men da maidager falt bort ti dager før den sedvanlige løvspringet ved kalenderreformen 1700 ble maifesten ganske ofte flyttet i det nåværende Danmark til pinsefesten, i Sverige til midtsommerfesten. Tross flytting kalles festens midtpunkt ofte maibøk i Danmark og maistang i Sverige. I Andst ved Kolding kjøpte de unge omkring 1800 ett høyt rett bøketre med høy krone, jo høyere desto bedre, for maitreet skulle høye seg høyt over byn. Det ble plantet under pinsenatten.
Ungdommene danset og sang:

Mai er kommet i vår by,
Mai er velkommen —
Gled oss Gud for slik sommer.
 
I Himmerland og andre steder på Jylland blir maitreet til maistang, utstyrt med tverrtre, så stangen blir korsformet, men den kan også meget vel derfor beholde sitt opprinnelige navn, maitre eller maibjørk.
I Moths ordbok 1700 er det skrevet:

Maitre kalles en høy stang, oppreist på bytorg, med ett tverrtre opptil likt et kors kledd med grønt og blomsterkranser hvor bøndene danser omkring når sommeren ris inn i by etter trommeslag. Det kristne korsets symbol har ikke hatt noen innflytelse for maitreet under dets yngre utvikling til maistang, snarere var det en stormast med seil som maistangen etterliknet. Spesielt utved Nordens kyster som Himmerland, Samsø, Sydvest-skåne, Bohuslän og Østerbotten. I Lundbæck, Himmerland, var maitreet en omkring 30 alen høy stang, med grønn topp høyst opp, det var tverrstenger liksom råene på et skip. Det var en masse rep på maitreet. Det reistes av sjøfolk på pinseaften, pyntet med blomster og kranser.

På Samsø sto maistangen igjen hele året og viste med en værviser vindretningen for innbyggerne.

I det historiske Sverige og det erobrede Bohuslän og Skåne har vi funnet en brokete mengde av maistangsformer. Vi finner ikke bare de fra Danmark kjente formene, den korsformede maistangen, den mastformede maistangen med de innviklede kranssmykte råene, værviseren med sin hane eller vimpel, og flaggstangen med sin vaiende fane. Vi finner også ikke så sjelden at maistangen blir en form for kvinnelig avtale med våren, en «Maja». Den er ukjent i Danmark, men som navn spiller en stor roll i det tidligere norske Bohuslän.

På kartet over mai skikker ser man hvordan ulike vår- og forsommerskikker var utspredde i Danmark.

Så har så gott som hver landsby hatt sin midtsommerskikk».

Sankt Hans i Danmark

Sankt Hans aften blir feiret på selve kvelden, den 23. juni. Sankt Hans dag ble avskaffet som helligdag i 1770.

Etter kalenderreformen, hvor den skikk å «maje» og «ride sommer i byen» ble flyttet til senere på sommeren, er maitreet kun blitt reist i forbindelse med Sankt Hans på Falster, Lolland og Stevens.

Feiringen av Sankt Hans kvelden er nå knyttet til bålbrenning. På toppen av bålet setter man en grotesk dukke eller figur, som skal forestille en heks, og når «heksen» er brent synger man Holger Drachmanns Midtsommervisen fra 1885, «Vi elsker vort land».

Den første heks ble brent på bålet i Stege 1540, men vi skal helt fram til 1619 før vi kjenner et eksempel på. At Sankt Hansfesten og heksetroen knyttes sammen. Skikken med å brenne en heksefigur på Sankt Hansbålet begynte først omkring forrige århundreskiftet blant seminarister i Jelling og ble alminnelig i 1920-årene. Å «brenne sankt-hansbluss» er derimot en gammel og utbredt skikk, bortsett fra i Øst Jylland, hvor man har brent «valborgsbluss» i stedet for å besøke de hellige kilder natten til Valborgs dag (den 1. mai). Og på Romø, hvor de fleste av øyas menn var ute på fiske midtsommer, holdt man i stedet bålaften den 22. februar.

Før i tiden hørte kildebesøk og bålbrenning sammen. Sankt Hans natt forvandles vann i de hellige kilder til medisin. Folk valfartet til kildene, sov ved kildene og drakk av eller vasket seg i det magiske vann. Senere ofret man små mynter til kilden. Også legeurter hadde særlig kraft hvis de ble samlet Sankt Hans natt i taushet.

Sankt Hans dag pleide gjeterne i Vendsyssel at pynte en «Sankt Hans ko» med blomster og trekke den igjennom gater. Kuene skulle inn innen solnedgang, og børstes ned over ryggen med «trollkost» og melkes over kors i en eggeskall. Man skulle sette en glød i melkespannene for at forhindre hekser i å forhekse den. Man skulle også sette salt i brønnen for å forhindre hekser i å kjerne smør i den. Den natt lukkes kattene inn, for at de ikke skulle ris av heksene.

Midtsommerfeiring i Sverige under 1500-tallet

Den danske historikeren Frederik Troels-Lund (1840-1921) har i sin bok «Dagligt liv i Norden» del 7 beskrevet blant annet «Årets fester, 1500-tallet». Her i min språkdrakt og utvalg:

«Ordet Majtre anvendes både i Norden, Frankrike, Tyskland og England. I det sistnevnte landet gikk det så til, at man gravde opp et tre i skogen, spente tjue til førti par okser fòr, og slepte det til byen, der det ble reist, deretter danset alle omkring det. Det betegner sannsynligvis bare en videre utvikling av den gamle seden, når det ennå i dag er vanlig i Dalarna at også ved bryllup anvende ett slags maitre. Bryllup feires gjerne på sommeren, og i Rettvik gir de unge mennene den første bryllupsnatten, når dansen er slutt, i vei ut i skogen, der de feller det høyeste løvtreet og med hjelp av forspente hester drar det til bryllupsgården. Her gjør man såter av stuehalmen blant greinene og drikker og fester omkring det.

Att maitreets eldste form var et vanlig tre med løv og greiner er tydelig nok. Men allerede tidlig begynte man — både i utlandet og i Norden — finne det enda mer festlig å pynte treet med vakre band og gjenstander, kan hende også med premier ved den etterfølgende fugleskytningen.

Etter hvert sluttet man med at maitre skulle utgjøres av ett barket mast tre, med to til tre fra toppen med hengende store ringer og oppe fra og ned prydet med blomstergirlander og annet. «Maitre» hadde forvandlet til en «majstång» (eng. «may pole»).

Om maitre på 1500-tallet var av den eldre eller den yngre formen, ett levende tre eller bare en smykket stang, er vanskelig å avgjøre.

Sannsynligvis bar begge trivdes side ved side i ulike trakter. Men selv om treet etter hvert måtte vike for den kledde stangen, utjevnet derfor ikke i Norden med en gang den forskjellen i tiden for festens feiring, som hittil hadde medført vanskeligheter med å skaffe et fullt grønt tre. Nå som før fortsatte man å pryde det nye maitre ved den gamle løvsprett tiden i Sverige, nå først ved midtsommer.

En fordel medførte dette nye slag av maitre, det kunne med sine bånd og kranser holde seg friskt lengre tid, i hvert fall lettere fornyes enn det opptatte treet med de raskt visnede blad. Maitreets rolle var nemlig langt ifra utspilt, når det på kvelden reistes på byens torg eller byns møteplass.

Om den samles nå om dagen, under flere ukers tid byens ungdommer til lek.

«I sen ju väl på oss,» sa Peder Palladius, da han forsøkte overtale bøndene å holde sine barn til boken, «at vi icke varit sysslolösa i skolan, fastän vi ibland lekte ute, liksom edra gossar göra det vid sitt majträd.» 

Midtsommerfeiring ifølge Carl von Linné

Året 1749 gjorde Carl von Linné en reise til Skåne. Han gjorde deretter en reiseskildring der jeg har hentet følgende:

«Midtsommar var nu för handen. Ungdommen av drängar och pigor hade samlat sig på torget. Drängarna hade framskaffat stänger och pigorna blomster. Stängerna blevo hoplänkade till form av den högste mast, med sina tvärspjut, och innom några minuter var hela stången beklädd med blomster ochkransar som hängde på ändarna av spjuten. Den således förfärdigade majstången som var den vackraste och präktigaste, upprestes med skrik och rop, omkring vilken ungdommen dansade hela natten fastän det regnade.

24. juni Midtsommardag

Lekar som brukades av de romare vore nu här i bruk. I fastlagan taga drängarna en tunna, borra på henne hål, träda därigenom ett rep, hänga henne upp emellan tvenne hus övers gatan, sedan de förut inuti tunnan inneslutit en eller två levande kattor; när dette är beställt, rida de till rings eller förbi tunnan med störar och den som av dem kan slå henne sönder bliver kallad mera oskyldigt än djärvt, kung, som därpå prydes med kransar och får taga av pigoskaran vilken han behagar till dronning; härpå dansas med andra menlösa nöjen. Efter ett par dagar anställes en annor lek med löpande, målet utsättes, och en dräng certerar i loppet med några pigor, han är starkare, men de lättare, då pigorna löpa i särken. Den som vinner målet och vadet prisas, kringföres och bliver fägnad med sina sponsores.

Detta är ej annat än en del av de gamlas år gymnastica och det certamen, som hos dem kalles cursus olympicus eller pythicus, som var in rättat att göra ungdommen kvick och färdig.
Offer skedde i Falsterbo kyrka. Gravarna beströddes med blommor».
 
Midtsommer feiring i Bohuslän på 1700-talet.
 
I Carl Martin Bergstrand «Kulturbilder från Bohuslän» finnes en beskrivelse øver kirkens syn på midtsommerfeiringen i Bohuslän. Vaktstuer og bål på midtsommeraften under 1700-tallet forbudt i en forordning enligt Konglig Ordn. 18 kap. 3 §. Kirken gjorde tydelig sitt for å ødelegge gleden for den gemene mann.

«Högwördige H. Biskopen frågade H. Kyrkioherden och herr Raphael (komministern Raphael Nolleroth) om the förmärkt någon wijdskepelse wid offrandet till Grinneröda kyrkia, särdeles om missommarstijden?

Rs. H Kyrkioherden swarade: Hwad theras tanckar kunne wara som offra, thet kan man intet wetta, men aldrig har han förmärkt någon sådan ther wid. Hr. Raphael intygade och, at han aldrig förnummit ther wid någon superstition på the 28 åhrs tijd han ther warit, förutan at I början några offrat kalfskinn, at therigenom winna någon lycka för kalfwar och andra Creatur, hwilket ock nu länge warit afskaffat. Elliest gifwes tå och tå om åhret af gifmilde menniskor, både här hemma i Bohuslähn, som Dahl och Wästergöthland af hwilka en dehl gifwa sine namn tillkänna, en del ock them aldeles förtijga; men åt halla gifwes quittence på richtig lefwerering. I synnerhet ankomma the till Missommarsdagen, och efter slutad gudstienst offra både på altaret och i ståcken, och then oseden med dansande kring Majistänger, medelst Kongl. Maijts Förbud, är nu mera aldeles afskaffad. (Forshälla, biskopsvisitationen 1728).

Vaktstugor, Midsommars-elkdar och annat oskick, som i K. Ordn. 18 cap. 3§ förbjudes, berättades härstädes icke vara brukelig. (Näsinge, biskopsvisitationen 1730.)

Sedan en del af ungdommen härstädes plägar årligen wid midsommars tiden sammankomma för at dantsa omkring de så kallade wake-stänger, hwilke funnits utprydde med flere krantsar samt Crona och Bröstlapp, och i wisst afseende,om det längre kunde tolas, icke just skulle olikna den Israelitiska dantsen kring guld-kalfwen, tog kyrkoherden sig anledsning deraf at föreställa församlingarne i gemen det ringa nöje man bör sätta uti sådana syndiga tidsfördrif, och i synnerhet uti så olofliga sällskaper, af hwilka onekligen Guds aldraheligaste namn missbrukas, swalg och dryckenskap föröfwas och til efwentyrs många förledas til lättfärdighet och mera annan gudlöshet. — Skulle nu härwid icke winnas den hälsosamma wärkan, som påsyftas, så blifwer derefter ingen annan utwäg än låta de brottslige för sin öfwerträdelse lagligen tiltalas. (Bokenäs 1779.)

Widare blef öfwerenskommit, at om någon hädanefter wid Missommars tiden upreser Majistång, så skal den eller de som slikt afgudiskt wärck sig företaga, genast angifwas at plikta efter lag, och ungdomen, som omkring en sådan afgud dantsa, skola plikta hwar för sig 16 sk. Specie eller 2 Dr. Samt, i brist af penningar gapestocken. (Fiskebäckskil 1780.) ». 

Midtsommer feiring under 1800-tallet

I 1823 flyttet den brittiske jeger og forfatter Llewellyn Lloyd til Vermland og i 1831 videre til Vänersborgtrakten. Best kjent er han for sin bok: Svenska allmogens plägoseder, som kom ut i 1871.

«Midtsommar
Adertonde kapitlet.
Førberedelser på landet — i Stockholm Lövmarknaden — Balders eldar — Majstången, dansen — kalas i Norrland — heliga källor, deras egenskaper.

Midsommardagen, S:t Hans dag (förkortning av Johannes), firas av svenska kyrkan. Ehuru den är stiftad till Johannes döparens minne, tros den i likhet med hva som skett med jul och påsk, m.fl. vara ympad på den fest som hölls för Balder, ljuset och solens gud. Huru än härmed vara, bibehåller man ännu många hedniska sedvänjor och vidskepliga åsikter, jämte annat som förmodligen var samtidig med kristendommens införande i landet, och som dedermera under kristna tiden fortgått, så som läsaren här skall se. Dr Wiselgren säger, att midtsommarhögtiden, så som den i vår tid firas, är verken mer eller mindre än Brudfesten hos hedningene. Så sent som 1710 utgick en varning från biskopen i Lund til folket i Wernamo, att det icke var så längesedan då ynglingarna brukade vaka vid en korsväg den natten, då de skulle få se två kvinnofigurer komma — den ena deras blivande brud, den andra Freja, kärlekens gudinna, som presenterade den förra för dem —; och att i en del av Blekinge man utväljer en midsommarbrud, som stundom får låna kyrkkronan; att flickan själv väljer en brudgum, samt att en innsamling göres för detta par, vilka för den tiden betraktas så som man och hustru. De andra ungkarlarna välja också var sin brud; men alt detta på lek.

Stora förberedelser göras till denna högtid. Dagen förut, midsommarafton, S:t Hans afton, putsas alla stugor och andra bostäder, rum och dörrar lövas eller «majas» med lövkvistar och blommor. Âven golven beströs, hackat granris eller enris, så som förut blivit sagt. Unga granar uppsätts vid dörren och på andra ställen vid bostaden, och ganska ofta byggas små «lövsalar» nära boningshuset.

Stadsborna stå icke långt efter lantborna i midsommarens firade. I Stockholm hålles en så kallad «lövmarknad» på Munkbron, där man håller til salu ej allenast blommor och unga björkar, utan också tusende små majstänger af många dimensioner, ända till 5 — 6 alnars höjd. De se rätt besynnerliga ut med sin utstyrsel av löv, blommor, remsor av färgat papper, f¨rgylda äggskal med mellanstuckna stycken av ihåliga vassstrån o.s.v. jämte flagga eller vimpel överst och de flesta delar förgyllda med bladguld. De många båtarna vid sidan av kajen, lastade med björkar, giva det hela utseende av en grönskande flotta.

Midtsommaren är i Sverige den gladaste festen på hela året.

I vissa delar av landet, isynnerhet Skåne och Bohuslän, samt de trakter som gränsa till Norge, där Balder fordom tillbads, bliver midsommaren firad med mycket skjutande med bössor, ävensom man har stora eldar, fordom kallade «Balders bål», symbol av denne gudens likbegängelse (hans kropp blev bränd på ett ofentlig bål).

Dessa eldar tänder man i skymningen, då de kasta ett klart ljus över hela det omgivande landet. Det är märkvärdigt att man ännu fortfar med att dansa omkring dessa eldar, samt att hoppa igenom eller över dem. De påminna därmed om Baals- och Molochsfesterna, där de tillbedjande berättas hava gått igenom elden til Moloch.

Aftonens största lockelse är likväl majstången. En sådan uppreses på denna dag nästan i varje större by, äfvensom nära bostaden hos de flesta större possessionater. Den består av en rak och hög gran, ofta nedtil så tjock som en en fullvuxen människas kropp. Stundom har man ringar eller tunnband, stundom endast träarmar korsvis på vissa avstånd på stången. Andra åter är försedda med bågar, förställande så att säga en man med armarna i sidan. Ända uppifrån och ned är ej allenast själva stången, utan också dess ringar etc. klädda med löv och blommor, tygstycken av olika färg och ämne, färgade och förgyllda äggskal m.m. och ¨verst är en tupp, eller stor vimpel eller kanske byns namn jämte datum. Några bland dessa vatiopelare — om man så får kalla dem — anses symboliskt erinra om soldyrkan, då t.ex. dekorationerna formera trianglar och hjul med ekrar — vilka former, så som bekant är, föreställa solen, åtminstone blant Egyptens och Feniciens (Phæniciens) folk. Hjulet med radier betecknar ännu solen, och obelisken eller den spetsiga pelaren tros också hava haft samma betydelse. Majstångens uppresande, sedan denna blivit fullständigt klädd av flickorna, försiggår med mycken ceremoni och vid ljud av fioler eller andra instrument, ävensom under tiden bösskott eller små kanoner avlossas.

Folk ifrån alla trakter samla sig till majstången och dans i en stor ring omkring den. Alla gå med i detta nöje, från och med farmoderen till det treåriga barnet.  Glädjens lossläppta vinge överskuggar dem alla. Hvarje bekymmer är då förgätet och alla hängiva sig åt ögonblickets livliga fägnad.

Sedan man dansat, sätter man sig ned till aftonmåltiden och då den är förbi, dansar man åter och roar sig det mesta man kan, enär det är sed hos alla att vara i rörelse hela natten.

Många vandra på midsommaraftonen til «offerkällor», så kallade, därför att man under hednatiden i dem tvättade offrens kroppar, vare sig djur eller människor, innan de slagtades. Här utdelade prestinnan sina råd till folket, både i avseende på sjukdomars botande och andra timliga saker. Till följd av detta avsågs dessa källor vara heliga. Men ehuru kristendomen varit införd i landet i mer än 1000 år, och då munkarne uppsatte helgonens bilder invid dessa källor, bragte de folket att anse deras vatten vara under samma heliga beskydd, och uppmanade dem att giva skänker likasom till de hedniska presterna.

Invid andra källor uppsatte de korset, under uppgift att mirakler hade blivit gjorda.

Annu så sent som midsommaren 1671 — så som det inhämtats av ett gammalt dokument i Skara Museum — blev följande ord sjungna vid «Ingemo källa», en sådan helig källa i Västergötland:

För den skull kom jag hit
Att söka bot med allan flit.
Vid denna källa och dess lund
Som mången gör på denna stund.
 
Man har också många legender i avseende på de kors som munkarne uppresta nära dessa heliga källor:

I Torps kyrka i Bohuslän t.ex. är ett sådant ännu förvarat, som stått vid en «korsfunt», icke långt från havsstranden. Om detta kors berättas det, at «alla försök att flytta det ifrån sitt ställe förblevo fruktlösa, intill dess man avgav ett löfte att korset skulle föras til nyss nämnda kyrka».

Midtsommer i Finland

Tordenguden Ukkos bål ‒midtsommerbål i Finland Ukkos øks.

Før kristningen av midtsommeren i Finland ble det frem til 1300-tallet feiret et finsk sommersolverv kalt Ukon Juhla, for å hedre den finske guden Ukko. Ukko er tordenguden i den finske mytologien og har klare paralleller til Tor. Foruten at de begge er tordenguder bar Ukko øksen Ukonvasara, som minner veldig om Tors hammer Mjølner, og de reiser begge med vogn. Ukko beskrives som bredskuldret, hvithåret og med et stort bølgende skjegg. Bålet regnes også for å være spesielt for tordenguden og kalles Ukko-kokko (Ukkos bål). Ukko regnes også for å være en fruktbarhetsgud, noe som passer godt inn i midtsommeren hvor man i Finland før i tiden iblant brukte trolldom for å øke fertiliteten.

Midtsommer har i Finland både midtsommerstang og midtsommerbål som synlige og viktige symboler. Midtsommerdagen er dessuten flaggets dag i Finland.

Midtsommerbålet har nådd Finland fra to kanter. Petrus Magnus Gyllenius, alias studenten Peder Månsson, redegjør 1648 i sin dagbok for hvordan ungdommene i Åbo på midtsommeraften bega seg ut til Kuppis kilde, der man tente bål og hadde «sine leeker och annat tijdzfördrijff». Denne bytradisjon, som den innflyttede tyske befolkningen hadde ført med seg, forsvant imidlertid ganske raskt og slo ikke heller rot på den omliggende landsbygden. I vest forekom derimot under1600-, 1700- og 1800-talen både valborgsmessebål, påskbål og bål ved Kristi himmelsfartsdag.

Midtsommerbålet har som folkelig lands-bygdtradisjon en østlig opprinnelse. Den bredde seg til Finland øst ifra under 1400- og 1500-tallet. Særmerket for Karelske neset var at bålene der ble bygd til spisse kirketårnslignende bål. Samtidig med ilden i bålet ble arrangert store folkefester med sang og dans.

På 1800-tallet og begynnelsen av 1900-talet spredde skikken å tenne bål på midtsommer-kvelden til nesten hele landet og de trengte etterhvert nesten helt ut de vestfinske valborgsmessebålene og kristihimmelfartsbålet. Påskbålets område i Østerbotten lykkes spredningen imidlertid ikke å overta. Da midtsommerbålet under 1800-talet inntok også de svenskspråklige områdene i Finland beholdt den sitt finske navn. Man snakker også i Svenksfinland om kokko eller kokkobrasa.

Under 1800-tallet ble også midtsommerstangen et viktig festsymbol i Finland. Midtsommerstang hadde riktignok forekommet allerede under 1700-tallet på herregårdene, fortrinnvis på bruken, men det er ikke denne herrskapsed som inspirerte bygdene til å reise midtsommerstang. Herrgårdsstangen, en rett stang uten tverligger/rå, pyntet med girlander og kranser, var det synlige festtegnet ved den sammenkomst med rikelig traktering som herrgårdens undersåtter besørget ved midtsommer. Etter at herregårdssamfunnet i sin eldre form falt sammen etter 1918 forsvant også midtsommerstangen som herregårdsskikk.

En folkelig variant av midtsommerstangen vandret under 1800-tallet inn til Finland fra Sverige. Den kom først til Åland men spres ganske snart til den åbolanske skjærgården og til vestre Finland. Det som kjennertegner den folkelige stangen var at den hadde tverliggende/rå.

Stangen var alltid en bygdetradisjon, d.v.s., den ble kledd og reist av bygdesamfunnet. Denne nye skikk hadde lett for å slå rot, ettersom pyntingen med løv, var en allment forekommende skikk ved midtsommer. Å reise en stang som festtegn var også en eldre skikk som forekom ved bl.a. valborg, namnsdagar og bryllup.

Midtsommerstangen er en skikk som fortsatt er i spredning. Hvert år skapes nye stenger i bysamfunn. I dag er det hembygdsforeningene som har overtatt arrangementene. I Østerbotten har verken midtsommerbålet eller midtsommerstangen som skikk slått rot i byn, men forekommer hovedsakelig blant emigranter fra Sverige, som private små midtsommerstenger på gårdstunene, hva som også var vanlig på mange steder i Sverige.

På Åland er midtsommerstangen blitt et viktig identitetssymbol. I det øvrige Finland er midtsommerstangen derimot ikke noe utpreget identitets- eller svenskhetssymbol, tross at svenskhetsrørelsen forsøkte å gjøre den til en slik i begynnelsen på 1900-tallet. Midtsommerstang har fra gammelt forekommet også på finskspråklige områder. Forekomsten av midtsommerstang, er et tegn på at «hembygdskjänslan» er sterk i sognene og at midtsommer tilstelninger arrangeres som en hyllest til hembygden.

Midtsommerbålet har ikke samme strenge ideologiske bånd som midtsommer stangen, uten omkring bålet kan det arrangeres både pop konserter, markeder, hembygdsfester og dansetilstellinger, og midtsommerbål forekommer både på landsbygda og i byenes grenseområder.

På steder der man verken har midtsommerstang eller midtsommerbål kan man i stedet samles omkring Finlands flagg. Forskjellige festligheter har et nasjonalt preg. Midtsommerdagen har offisielt siden 1934 vært flaggets dag i Finland. Man valgte midtsommer på grunn av dens «nøytralitet», d.v.s. dagen assosierer ikke til noen politisk hending.

Midtsommer er, sammen med jul og nyttår, en helg som man tar stilling til. Skal man feire midtsommer og i så fall på hvilket sett? En «riktig» midtsommer feires på landet, med bastubad og til sammen med glade venner. Sill, tidligpoteter, grillet kjøtt, grillpølse, gravd fisk, nyhøstede grønnsaker og jordbær, til sammen med gode drikker, hører til den allment forekommende midtsommermeny.

Midtsommer – Jonsok i Norge

Maistangen er lite kjent i Norge, men det norske jonsokbryllup er kanskje ukjent ellers i Norden? Bergens biskop Jacob Neumann (1772—18489) beskriver en hendelse fra prestegården i Sogndal 1823.

«Det var just St. Hans Dag. Vi hørte Larmen af en Tromme fra Veien af, og da vi langt borte saae en festlig Færdm, nærme sig, saa troede vi, at det var et Brudefølge, som Præsten netop til den Tid ventede skulde gaae til Kirken, hvor en Vielse skulde finde Sted. Men nei, det var altsammen smaa Mennesker, Børn, som efter gammel Skik hver St. Hans Dag gaae saaledes omkring, og agerer Bryllupsfærd».

Prestens kone bød brud, brudgom og følget deres, som ble ledet av en trommeslager, inn på bevertning og gaveoverrekkelse.

Barnebrylluper av denne type er et fenomen som bare finnes i det vestlige Norge med en spesiell variant i Hardanger, der man nøyde seg med å pynte en liten pike til brud. Denne spesielle skikken var ikke kjent før etter 1870. Mer vanlig og eldre var det fullstendige bryllupsfølge — av barn. Hvor langt det går tilbake, vet vi ikke. Opphavet er også ukjent.

Mulig vi har å gjøre med fruktbarhetsritualer eller barnfolklore med røtter i gammel kristen brudemystikk. Det er også uklart hvorfor skikken bare finnes på Vestlandet, Og her lever den den dag i dag.

«Det skulte folket» på Island

På Island kalles midtsommer for Jónsmesse. Det finnes ikke midtsommerstang eller bål i noen stor utstrekning. En grunn til dette regnes å være mangelen på ved i landet. Dagen har dog sterkere innslag av folketro enn i øvrige nordiske land og det er en dag da ulike vesener slippes løs blant menneskene. Blant annet oppfordres man til å være på vakt mot «det skulte folket» Huldufólk, som regnes for å være et synonym for alver (álfar på islandsk). Alver utgjør en stor den av den islandske kulturen og enkelte mener at de faktisk eksisterer. Fire dager i året er alvene ute: nyttårsnatten, helligtrekongersdag (eller trettende juledag, 6. januar), midtsommernatten og julaften.

På julenatten setter islendingene ut mat til alvene, på nyttårsaften tenner man lys slik at de skal kunne finne veien hjem, mens man på trettende juledag brenner bål (álfabrennur) for dem. Om midtsommernatten er alvene igjen ute blant menneskene. I følge sagnene kommer man på midtsommerstid til å støte på alvene hvis man befinner seg ved et veikryss. Alvene kommer da til å prøve å forføre deg og lokker med mat og gaver. Hvis du faller for fristelsen havner du i alvenes klør, men hvis du stålsetter deg kommer de på den følgende morgenen til å forsvinne og la maten og gavene være igjen.

Grønlands årlige folkefest

Nasjonaldagen den 21. juni er en folkefest i alle byer og bygder på Grønland. Hvert sted har man lagt et program, som byr på felles sang om morgenen, taler, flaggheising, gudstjeneste, kaffemik samt lokal underholdning i form av musikk, folkedans, oppvisning i kajak ferdigheter eller lignende.
 
Byenes museer og kulturhuse markerer også Nasjonaldagen med særlige arrangementer eller utstillinger, mens landets eneste landsdekkende tv-kanal, KNR, sender fyldige reportasjer fra de forskjellige Grønlandske byer.

Uttrykk for nasjonal identitet

Nasjonaldagen ble innført i 1983 av det daværende Hjemmestyret som en tradisjon og er således et av flere uttrykk for en nasjonal identitet som også avspeiles i flagget, bekledningen, sangen og språket.

Årets lengste og dermed lyseste dag var et naturlig valg av Grønlands Nasjonaldag - en dag hvor nasjonen kan feire sine nasjonale og kulturelle livsverdier i fellesskap. Ofte ses folk i nasjonaldrakter og de mange arrangementer på denne festlige dag byr på mange av kameravennlige motiver.

Kilder:
«Midtsommardans i Rättvik» av Kilian Zoll (1818-60) fra hans reise i Dalarna i 1849.
Erik Dahlberghs stora bildverk «Suecia antiqua et hodierna» (Det forna och nutida Sverige), trykt postumt 1716. På flere av hans vyer over svenske slott og byer som på denne over Skara ser man majstenger, s.
I kystbygder ble majstangen ofte lik en mast med stag — den her så Linné i Falsterbo 1749, s.
Hos Olaus Magnus leter vi forgjeves etter majstenger. Hans midtsommerbilde viser i stedet den eldre skikken med et selskap i lyset fra et midtsommerbål i det frie.
«Sankt Hansaften på landet» kalte Knud Bergslien denne litografi som viser «jonsokfirande» norsk bygdefolk ved sitt bål.
De danske Sankt Hans-bluss gjorde før bedre rett for sitt navn — de var lange bluss av grener og halm.
Østfinske midtsommerbål er koniske og iblant oppbygde rundt et gammelt båtskrov.
I Finland er det fremst ålenningene som reiser majstang, som her på Lumparland.
Kristina Bengtsson: Beltene — en keltisk vårfest. Uppsats Göteborgs universitetet. 1996.
Carl Martin Bergstrand: Kulturbilder från Bohuslän.
Victor Hugo: Notre Dame kyrkan i Paris eller Esmeralda. Side 3-4, første delen, 1913 i Malmø av AB Rasmusson & Hansèn.
Le Roy Ladurie, Emmanuel: KARNEVALEN I ROMANS. Från Kyndelsmäss till nAskonsdagen 1579-1580. Stockholm: Atlantis, 1982
Gunvor Ljungström: Majstången. Om seder, bruk ock traditioner.
ISBN 91-631-8766-3     978-91-631-8766-7
Llewellyn Lloyd: Svenska allmogens plägoseder. 1871.
Frederik Troels-Lund: Dagligt liv i Norden på 1500-tallet. Del VII. Årets fester. Heftet 1932. Utgitt av Knud Fabricius, Bonniers.
Axel Olriks (1864-1917): Nordens Gudeverden.
Carl von Linné: «En reiseskildring». 1749.
Jan-Öjvind Swahn: Svenska Traditioner.
ISBN 978-91-85465-25-5
Jan-Öjvind Swahn: Folk i fest — traditioner i Norden. ISBN 91-88524-21-3
Jan-Öjvind Swahn: Majstång, Kräftor och Lucia. Svenska festseder. ISBN 91-520-0320-5
The Celts, The Emergence of Man Series, 1974, Time Life Books
«Engalver» av Nils Blommér.


Website Builder drives av  Vistaprint